Snubblande nära

Ja, snubblande nära har jag varit att skriva en kommentar gällande tekniska verket och dess besynnerligheter. Men jag har försökt behärska mig, och tänkt om. Och om.

Nog är det en rent besynnerlig grej, att vi i dagens moderna samhälle kan ha en sådan mastodont till institution med koncentrerad makt som vi har samlat på oss där uppe i gamla kexen. Nyser tekniska direktören, springer halva staden med kleenex. Om inte någon på hälsogranskarsidan opponerar sig.

Den situation, som nu kulminerat i att stadsingenjör Martti Kerkelä sagt upp sig (med alternativet att få sparken), har sitt ursprung i det sätt de olika avdelningarnas chefer - här helt utan att nämna några namn - anser sig vara maktfullkomliga. Lägre tjänstemän sköter sitt arbete som om de vore kung över staden, och högre tjänstemän med en stil som om de vore allsmäktiga domare över allt och alla. Personalproblem och stridigheter inom tekniska sektorn har varit en del av det dagliga livet för våra bestämmande organ i många år. Hösten 2008 ledde detta till polisanmälningar. Varningar har trillat likt övermogna, för att inte säga ruttna, äpplen men inget har hjälpt. Stadsstyrelse och -fullmäktige har i sin stora visdom officiellt deklarerat att "läget nu bör normaliseras" ett antal gånger. Officiella uttalanden från stadens olika organ berättar om interna undersökningar, som aldrig leder till någonting.

Alla vill de bestämma, men ingen vill ta ansvar. Finns det någon som litar på dessa tjänstemän längre? Inte jag, och knappast heller vår numera förre stadsingenjör.

Att vara tjänsteman i dagens samhälle ger för stor makt åt små människor. Vilket vi tyvärr ser runt om i landet, inte enbart i Hangö.