Sittstrejken på Forcit

Sedan i tisdags har arbetarna på dynamitfabriken nött byxbaken. Man sittstrejkar. På tidningen Västra Nyland berättar man att det är en "vild sittstrejk på Forcit" men att stämningen är ganska lugn. Antagligen leker man hela havet stormar och spelar kort.

Nej, inga spel och lekar där inte, det här är allvar:
– Folk sitter ner och gör ingenting, säger huvudförtroendeman Andreas Sjöholm till Västra Nyland.

Undrar förresten om alla fått en egen stol, eller om man sitter i skift? Skiftessittas... Med kvällstillägg och övertidsförbud? Kanske får man från företagets sida mjuka sittunderlägg för att inte få skavsår? För sådana skulle ju räknas till en olycka som sker på arbetstid med en lång betald sjukledighet som följd.

Vad som är besynnerligt med denna strejk, åtminstone i mina obildade arbetarögon, är att man inte vill berätta orsaken till strejken. Hur ska man då kunna väcka sympati för en dylik strejk bland resten av befolkningen?

Tidigare i år beklagade man sig över att det nu ska stämplas då man kommer och går, det har järmats över att man inte längre blir transporterad till och från arbetsplatsen och nu är det då stämningen det är fel på.

För något antal år sedan räknades det som en smått otrolig lyckträff om man fick arbete på "Dynamiten", men det tycks nu ha svängt till nästan tvärtom. Nu är folk tvungna att arbeta för sin lön, det är slavarbete med tyranniserande arbetsledning och diktatoriska chefsfasoner som gäller.

Inte är det lätt att ha en arbetsplats i det här landet inte.