Sten och rullning

Tjohejsan vad det rockade på Park i går. Gruppen Blacmaid gav ut en ny skiva, vilket verkligen var på tiden, samtidigt som gubbarna passade på att fira 25 års jubileum som grupp.

Om det inte vore för att de genom åren blivit så mycket bättre, som musiker, hade det rent av blivit en viss nostalgikänsla över det hela - då de spelade gamla klassiker från långt bak i tiden - nu märkte man genast att soundet blivit betydligt fylligare och bättre. Kanske rebellerna har mognat?

En sak som slog mig med häpnad, glädjefylld sådan, var med vilken humor pojkarna spelade. Man blandade vilt gamla låtar med låtar från den nya skivan samtidigt som man drog riff ur mera kända storheters låtar och spelade en upprockad version av Britney Spears. Allt med en humoristisk glimt i ögat och en massa roliga anekdoter mellan låtarna.

Inte illa!

Blacmaid soundcheck

Soundcheck, kallas det - och så vitt jag vet finns det inget ord på svenska som beskriver ifrågavarande fenomen, vars tanke är att få alla instrument att låta samspelta - som gruppen Blackmaid har sysslat med nu längs med eftermiddagen. Personligen har jag alltid tyckt bättre om dessa soundcheks än vad själva konserten, "keikkan".

Tidpunkten för denna testning av ljud var väl vald, genast efter klockan 16 är det få personer som söker sig till Gröna Kajen, och personalen hade tid att medverka i de problem som alltid uppstår vid dylika tillfällen.

Värstingkablarna och värstingdekalerna blev i normal ordning tillrättavisade. Visserligen krävdes det även här ett antal kraftord, men ingen kan begära att ett tygstycke känner för att förstå snällt prat.

Då "Sumppu" förde hem Blackmaids främsta supporter, Emppu på bild 1, så kom pojkarna igång.

Väl tänkt, av gubbarna, att inte utsätta ett barn för den volym som lossnade. Vilken jag, hörselskadad av ohejdad vana, diggade för fullt.

Och visst sjutton lät det bra. Det lät riktigt ordentligt bra.

Gamla "proffs", som Stigge, Dansku och Sumppu - som man ser att spelar för den rena spelglädjen, med ett flin i mungipan - Nog sjutton lägger dom ett likadant flin i publikens mungipor. I synnerhet med den spellista de har planerat... Till 70 procent egna gamla godingar, utfyllt med Joan Jett, Ramones och Blackmaidversioner av bimbomusik.

En av de personer som oftast blir negligerad, i band som band, är trummisen (Dansku på bild 2). Om han sköter sig så som han har gjort i många uppsätningar genom åren som gått, tror jag nog att han klarar av en keikka på Grönan.

Stigge , vår basspelande posteljon, är ett kapitel för sig. Talang, tekniskt kunnande och spelglädje räcker möjligtvis inte till. Om ni är på väg till Grönan, heja på honom; han har utvecklat "stagefright".

Blackmaid reunion

För oss gubbar - och flickor - i 40+ åldern, har redan soundet av namnet "Blackmaid" en klang av Rock'n'Roll som är svårt att slå; Det glada åttiotalet (ni vet, då på förra århundradet, då farfar var ung) med all dess hårda gitarrspel och så kallad riktig musik. Nostalgi i kubik.

De numeravarande gubbarna Sumppu, Stigge och Dansku - ursprungsmedlemmarna i Blackmaid - kör i tisdag en "Reuinion Blackmaid"-keikka på Grönan.

Under åren som gått har mycket hänt men känslan för vad som är riktigt finns kvar, säger Sumppu Sundberg. Och ser allvarlig ut.

Oi, voi. Vi blir äldre, men musiken överlever oss alla. Bilden där uppe till vänster är tagen i går kväll, då "pojkana roada". Förr gjorde de samma sak på 5 minuter, nu tar det tre dar... ;)

Blackmaid börjar spela "där någonstans kring elvatiden", alla med och rocka. Moshare välkomna.

På svenska, för alla som inte var med då på 1980 talet, betyder det här förenklat och översatt; En upplevelse ni inte kan vara utan, förutan att ångra er. Eller nånting sånt.