Vintersjöfart

Vintern 1897 artade sig till att bli en isrik sådan, folk menade att den skulle bli lika hemsk som den som varit fyra år tidigare. Då hade det gått åt närapå lika mycket dynamit som stenkol, om man nu ska överdriva aningen, till att hålla rännorna öppna.

Tidningen Hangö kan den 19 januari 1897 gen en lätt inblick i en vinterresa. Lotsångaren Walvoja hade frusit fast utanför Åbo, och hjälp var tillkallad från Hangö. Bilderna är hämtade från andra håll.

Lotsverkets ångare Walvoja

 Senaste onsdag erhöll som bekant Murtaja order att afgå till Åbo för att utassistera ”Walvoja”, som blifvit infrusen.
 Emedan det på onsdag afton blåste en veritabel snöstorm från sydost, beslöt kapten Rein att begagna sig af inre vägen till Åbo.
 Kl. 7 på torsdag morgon afgick därföre Murtaja, men måste vid Tulluden invänta dager. Såsom lots medföljde lotsuppsyningsman Blomqvist.
 Kl. 8 fortsattes resan, luften var tjock, men med välkänd skicklighet lotsade Blomqvist fram Murtaja emellan västra Hangöfjärds otaliga klippor och grund, oaktadt Murtaja låg 18 fot akter. Vid Köpmansskär måste dock Murtaja stanna, medan Blomqvist utgick på isen och undersökte ifall farprickarna därstädes stodo på sitt rätta ställe. Sedan detta med lodet konstaterats fortsatte resan.

Kapten Rein.

 Västra Hangöfjärden var isbelagd, så när som på några engelska mil närmast Tulludden, med från 4 till 7 tums sammandrifven is.
 I Jungfrusund togs lots till Gullkrona, hvilken väg måste begagnas, då i Pargas-port icke finnes tillräckligt vatten för Murtaja. Detta ökade vägens längd med 8 engelska mil. Isen på Gullkrona var cirka 3 à 4 tum tjock.
 Ny lots togs återigen vid Gullkrona till Pargas ports lotsplats, där återigen lots ombyttes.
 Från Gullkrona till Erstan var så godt som öppet vatten.
 Murtaja anlände just i skymningen till Sandholms paret, där endast omkring 20 fot vatten finnes.
 Prickarna stodo ännu där på sina platser och med alldeles sakta fart strök Murtaja lyckligt över detta grunda ställe.
 Snötjockan hade nu åter börjat, men lyckades man dock leta sig fram till närheten av Koludd, där Walvojas ränna påträffades och sedermera följdes. Kl. 7 på aftonen var äfven Murtaja lyckligen vid Walvojas sida, där den låg vid Beckholmen.
 Det beslöts nu att smida medan järnet var varmt och sedan Walvoja fått sina omkring 30 passagerare ombord, fortsatte resan till Lohm.

Isbrytaren Murtaja

 Ett klart månsken och reflexen från snötäcket på isen gjorde att man utan möda letade sig fram. Isen från Hafverö till Åbo var från 5 till 10 tum tjock; dock gick Murtaja lungt och säkert fram med ungefär 4 knops fart. Från Koludd till Vandruk var isen från 3 till 5 tum och från Vandruk till Lohm omkring två tum tjock, närmast Lohm öppet vatten. Mellan Vandruk och Lohm märktes något svart på isen och då man kom närmare hördes rop att Murtaja skulle stanna. En Korpobo, som varit in till Åbo marknad, skulle skynda sig öfver från Nagu till Korpo landet innan Murtaja hunnit bryta isen, men kom därunder in på så svag is med öppna fläckar rundt omkring, att han inte kunde leta sig tillbaka igen. Sedan mannen tagits ombord, fortsattes resan och fram kommo båda båtarne välbehållna till Lohm kl. 1 på natten. Bud skickades till lotsarne för att efterhöra, huru det stod till med isförhållandena mellan Lohm och Utö.
 Kl. 6,30 fredag morgon genombröts ett cirka en engelsk mil bredt isband mellan Lohm och Fagerholm, hvarefter Walvoja lämnades i öppet vatten och Murtaja återvände inre vägen till Hangö.
 Kl. 8 tjocknade det åter till och blef så tjockt att knappast de närmaste landen kunde urskiljas; Murtaja gick dock tryggt i sin gamla ränna med full maskin.

Lotsuppsyningsman Blomqvist

 I Jungfrusund hade man redan hunnit förfärdiga en bro öfver rännan, bestående af några utsågade stycken från isen och däröfver kastade bräder. Denna bro blef naturligtvis åter förstörd.
 Då Murtaja närmade sig det öppna vattnet vid Tulludden, klarnade det upp just så mycket att Blomqvist hittade fram, hvarefter det återigen blef alldeles tjockt vid Murtajas ankomst till Högholmen kl. 3 på e. m., där man genast begynte intaga stenkol.
 En lycka var att man på Murtaja valde den inre vägen till Åbo, emedan man troligen i motsatt fall, om Utö-vägen tagits, icke skulle hafva inkommit till Åbo förrän på lördagen, för tjocka.
 I lördags öppnade Murtaja rännan genom packisbandet vid Gustafsvärn, där åtskilliga ansatser måste göras.
 Efter det Botnia och Astraea blifvit utassisterade på lördag afton, lade sig Murtaja vid molon för att rengöra sina pannor, så att den sedan kan upptaga kampen mot isen på fullt allvar, då alla tecken nu tyda på, att vi få en svår isvinter.

När olyckan är framme

Tidningen Hangö berättar den 2 mars 1896 om ett oväder med olyckilg utgång.

En wåldsam nordlig storm rasade härstädes i fredags mellan klockan ½ 2 och 3 på dagen. Redan tidigare på förmiddagen war winden ganska frisk, men omkring kl. ½ 2 middagstiden urartade den till en så wåldsam storm, som man endast sällan är i tillfälle att wara med om. Portar och plank gnisslade och skakades häftigt under stormens tryck, och på hafwet slets wattnet upp så
att det här och där liknade små rökpelare.

Tywärr kräfde stormen äfwen ett människolif. Några ögonblick före det owädret utbröt begaf sig nämligen fiskaren och båtbyggaren F. Eklund med sin segelbåt ensam ut från östra hamnen, i akt och mening att segla till båklandet. där han war bosatt. Han hade dock ej hunnit längre än ett stycke förbi de yttre kobbarna, då wakten ombord å Murtaja obserwerade att båten i en handwändning förswann.

Kapten Rein utsände ögonblickligen en af Murtajas båtar till bistånd, men då denna hann fram till olycksplatsen, syntes icke widare något spår af den förolyckade båten eller dess förare. Det enda man obserwerade flytande på wattnet war ett par åror och en wäska, hwilket bärgades.

Den omkomne hade någon stund före afresan blifwit i anseende till det nyckfulla wädret warnad såwäl af sin fader, lotsen Eklund, som af andra båklandsboar, hwilka samtidigt befunno sig i staden, och jämwäl lofwat inwänta lugnare wäder, för att sedermera i sällskap med de öfriga företaga öfwerfärden. Trots alt detta begaf han sig dock ut, utan att någon af de öfriga wisste något af det.

Antagligt är att båten, som war så godt som ny, i en hast fyldes med watten och sålunda sjönk, ty enligt hwad man tykt sig märka, hade den ej kantrat, utan sjunkit på rät köl.

Fiskaren Eklund war ungefär 35 år gammal och ogift. Den omkomne war därjämte wanför, i det han nämligen icke kunde röra sig ute utan krycka.

Uti skärgården här närmast omkring torde stormen ha rasat med icke mindre woldsinthet än här. Så t. ex. omtalas från Pettu att stormen där lösryckt kwistar från träden och fört dem långt ut på isen. Widare hade ett rietak warit på god wäg att få göra kwistarne sällskap, men mellankommen hjälp hindrade dock owädret att förwerkliga sin goda afsikt härutinnan.

Det egendomligaste war dock att, ehuru winden kom från NW., wisade termometern 4 grader.

Telegrafledningen härifrån råkade delwis i olag och telefonledningen war till följd af stormen ännu i dag på morgonen obrukbar mellan Hangö, Ekenäs och Helsingfors.