Måndagsmorgonblues...

Hangö, den 25 januari 1891:

- Ett nykterhetsföredrag hölls härstädes i fredags uti Folkskolans bönesal af fru Wiwi Nordberg, inför en mycket fåtalig publik, troligen till följd däraf att föredraget icke tillräckligt blifwit bekantgjordt. Ref. erhöll endast genom en tillfällighet kännedom om detsamma, så att han icke fick höra mera än föredragets senare del. Så widt däraf framgick, syntes föredragarinnan, hwars framställningssätt war warmt och flytande, ehuru det stundom saknade nödigt sammanhang, hysa ett lifligt deltagande för de under dryckenskapen fallna. Särskildt betonades de moraliska wådor, tal. ansåg härflyta af rusdryckers förtärande. Genom en mängd anekdoter, hämtade ur tal:s egen erfarenhet under arbetet för nykterheten, framhölls exemplets skadliga inflytande i hem, där föräldrarna anwände starka drycker wid maten o. s. w. Föredraget hölls fritt, och man får wäl häri söka orsaken till, att en hel del mindre wäl öfwerlagda påståenden inmängdes i tal:s framställning. Fru N. afreste i går med Express till Swerige, för att besöka och studera arbetshemmen för kwinnor därstädes.

* * *

Min spontana reaktion är en frågeställning, tyst för mig själv; Måntro hon var riktigt nykt? Lättnaden hos ref. över att hon reste verkar åtmionstone vara ärligt menad.

Skolgång

Det där med att få barn och ungdomar att gå i skolan har säkert varit ett problem i alla tider. Själv trivdes jag inte heller så bra där. Numera är ju frågan om det finns några skolor för barnen att inte trivas i. Den frågeställningen är ju, såsom så mycket annat, inte ny. Tidningen "Hangö-Bladet" kan den 6 september 1910 berätta följande:

Stadens folkskolor och Bromarfbarnens skolgång.

Under flere år har det varit vanligt, att barn till Bromarf bor som varit bosatta nära stadsrån och därför haft det lättare att besöka dagens folkskolor än Bromarf kommuns egna, tillåtits att göra det. Folkskoledirektionen har, såsom af oss nämnts, beslutit att icke längre tillåta sådant. Ehuru frågan då det icke rör sig om något större antal barn, icke har någon synnerligt afsevärd betydelse kan den dock vara värd, att något vidlyftigare belysas.

Motiven för folkskoledirektionens ståndpunkt äro, att Hangö stad naturligtvis icke har någon skyldighet att sörja för skolundervisning åt barn, hvilkas föräldrar tillhöra en annan kommun och icke betala skatt till Hangö, synnerligast då för dessa barn skolor finnas, upprättade och underhållna af den kommun, dit barnen höra. Dock har direktionen ansett att barn, hvilkas föräldrar tidigare tillhört Hangö kommun, men utflyttat ännu ett år efter utflyttningen böra få besöka stadens folkskolor. Detta för att intet plötsligt afbrott i deras skolgång skola inträffa.

Minoriteten i folkskoledirektionen, till hvilken folkskoleinspektorn anslutit sig, har åter ansett att dessa Bromarfbarn - om staden därigenom icke tillskyndas särskild utgift - borde få besöka lägre folkskolan, då sådan icke finnes inom Bromarf. Man skulle taga in endast så många barn från Bromarf, att inrättande af någon ny klass för deras skull icke blefve nödigt och för dessa barn skulle en afgift af 8 mark per år uppbäras.

Härigenom skulle, allt medan staden icke hade några utgifter därför, utan en liten inkomst, föräldrarnas önskan att få sina barn undervisade i stadens folkskolor kunna tillmötesgås.

Folkskoledirektionens majoritet har dock stannat vid den förra meningen och härefter få, på redan nömnda undantag när, barn från Bromarf icke intagas i stadens folkskolor.