Smånotiser

Då nyheterna är få, är tidningen "Hangö" räddaren i nöden. Här några smånotiser från torsdagen den 8 februari 1894:

- Taxeringsnämden härstädes synes icke göra sig någon brådska med att påbörja sin wärksamhet. det wore likwäl önskligt att nämden småningom skulle skrida till uppfyllande af sitt mandat, på det uppbördsterminerna icke må bli altför långt framskjutna, utan de utaxerade medlen kunna indrifwas om möjligt strax efter midsommar.

- Såsom owanligt för årstiden kan omtalas att man i går å Wårdbärget obserwerade lefwande myror, hwilka ehuru litet styfbenta, sågos i större flockar promenera fram och åter.

- Rättelse. Ett beklagligt tryckfel hade insmugit sig uti referatet öfwer Runebergsfesten i wårt senaste nummer, där det bl. a. heter att hr Paatero deklamerade Runebergs trögstämda dikt "Landshöfdingen", hwilket naturligtwis skulle wara högstämda o. s. w.

* * *

Landshövdingen

Gror bragdens ära blott på stridens mark,
Där tappre krigarn fuktar den med blod,
Kan ej den vapenlöse hälsas stark
Och visa hjältemod?

I djupa Finland bortglömd fanns en man,
En fridens man allt från sin ungdom hän;
I fridens värv ren grånad, styrde han
Som hövding nu sitt län.

Wibelius var hans namn, av anors glans
Omstrålat ej, men vördnadsvärd ändå,
Ty namnets ära var, att det var hans,
Hans adel föll därpå.

Han ägt sin mannaålders gyllne tid
Av lugna mödor; den fanns mer ej kvar.
Nu var hans fosterland i kamp och strid,
Och gammal själv han var.

Av härar omvärvd, sliten som ett rov
Emellan vän och ovän växelvis,
Fick han var stund för segrarens behov
Ge frid och lugn till pris.

Att värna rätt, förmedla bördors last
Han som en helig plikt sig föresatt,
Och därför var hans dag och utan rast
Och utan sömn hans natt.

Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,
Blott han med två hans sekreterare;
Han syntes bruten nu, hans läpp var stum,
Och tyste voro de.

Han önskat vila, vila en sekund;
Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,
Han såg en krigare i samma stund,
Följd av en väpnad tropp.

Den ryska härens övergeneral
Var krigarn, ingen ringare person;
Han kom, steg fram och höll helt kort ett tal
Med hot i min och ton:

"Herr hövding, Finlands kamp har nått sitt slut,
Oss tillhör landet nu med vapnens rätt;
Dock kämpa landets söner som förut
I Sveriges här för det.

Välan, här är en penna, sätt er, skriv
Ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
Att den skall tryggad bli till gods och liv,
Som återvänder hem;

Men att, om någon brottsligt håller vid
Att strida mot sin herre och monark,
Hans släkt skall jagas utan nåd och frid
Ifrån hans gård och mark.

Har ni förstått min mening, ord för ord,
Så skriv!" Han slöt med trotsigt välbehag.
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
Och där låg Sveriges lag.

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
Hans blick, på boken fästad, lyste klar:
"Herr general, här ni ser ett beskärm
För dem, ni hotat har.

Här är vår vapenlösa trygghet än,
Vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;
Er härskare har lovat vörda den,
Den vädjar till hans stöd.

I den, sen sekler ren, det stadgat stått,
Att, bryter en, all skuld är endast hans,
Att mannen böter ej för hustrus brott,
Ej hustrun för sin mans.

Om det är brott att kämpa för sitt land,
Vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
Så utkräv straff av män med svärd i hand,
Av barn och kvinnor ej!

Ni segrat, makten tillhör er i dag,
Jag är beredd, gör med mig vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
Långt efter den blev till."

Han talte så. En bävan genomlopp
De båda unga männerna i saln,
Och nu han slog sitt klara öga opp
Och såg på generaln.

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
Var borta, varmt han mötte gubbens blick;
Han tog hans hand och tryckte den med kraft
Och böjde sig och gick.

Och nu, med händren slutna som till bön,
Sjönk hövdingen i domarsätet ned;
Han kämpat ut, han njöt sin segerlön,
En överjordisk fred.

Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,
De nämnde ofta sen med eldad håg
Om en förklaring stilla, underbar,
Som i hans anlet låg.

Att detta sken var himmelskt skönt, därom
Fanns blott en enda tanke hos de två;
Men varifrån det vackra ljuset kom,
Blev olikt tytt ändå.

Den ena höll det för ett yttre lån
Av dagens sol, som lyste mild och klar;
Den andra sade: "Det kom inifrån,
Hans samvete det var."

Rådhustorgets och Vårdbergets förskönande

18 maj 1899 kunde vi i tidningen "Hangö" läsa om följande naturförskönande projekt:

Rådhustorgets och Vårdbergets förskönande.

Som bekant beslöto fullmäktige senaste senaste höst uppdraga åt drätselkammaren att om möjligt söka förmå stadsträdgårdsmästaren i Helsingfors hr S. Olsson att besöka wår ort i och för uppgörande af förslag till ifågasatt försköning af Rådhustorget och Wårdberget.

Hr Olsson åtog sig äfwen wälwilligt uppdraget och har i dagarna hitsändt ett fullständigt utarbetadt projekt till ofwannämda platsers förskönande. Ur det projektet åtföljande betänkandet anföra wi följande:

Wårdberget består som bekant af en enda bärgkulle med högre och lägre partier och reser sig i midten af staden. Därifrån har man en widsträkt utsikt öfwer fjärdar och holmar, och hör detta bärg onekligen till en af stadens wackrast belägna platser. För att tillgodogöra sig hwad naturen redan därstädes åstadkommit, bör nämda bärg anordnas till en s. k. naturpark, sålunda att i dälderna påföres för wäxtligheten erforderliga näringsämnen, såsom lera jord och spillning m. m. För åstadkommandet af så riklig wegetation som möjligt bör äfwen de mera långsträckta lägre belägna bärgklackarna påföras nämda fyllnadsmaterial, för att på så sätt åwägabringa grönskande kullar. Därigenom komma de högre bärgspartierna att framträda fristående bland de med wäxtlighet bewuxna områdena på ett naturligt och tilltalande sätt. Äfwen bör i bärgskrefworna, här och där i de högre bärgpartierna ifyllas jord, för att därstädes må kunna planteras ormbunkar, conwaljer samt andra perenna wäxtarter. Dessa wäxter kunna äfwen med fördel placeras på lägre belägna platser. Hufwudsaken är att söka få till stånd så stor wariation som möjligt af såwäl wäxtlighet som bärgspartier i olika formationer. Dylika parkanläggningar äro dock ej af lättaste slag att utföra, och will i så fall jag påpeka, att ordnandet af ifrågawarande plats bör anförtros en person, som är fackman på detta område af parkanläggningskonst, så att det hela, en gång färdigt, wärkligen kan betraktas som ett stilfullt och naturtroget wärkstäldt arbete i öfwerensstämmelse med platsens läge och karaktär.

Som nämdt är Wårdbärget beläget i stadens centrum och till större delen omgifwet med byggnader på olika sidor. Detta område måste altså wid många tillfällen passeras då det gäller att komma från den ena stadsdelen till den andra, hwilket gör att all hänsyn då bärget skall ordnas till parkanläggning bör tagas därtill att en bekwäm genomgång åstadkommes som äfwen därigenom, att själfwa området blifwer en angenäm promenadplats.

Rådhustorget, hwilket är medels Boulewardsgatan deladt i twänne delar, intager i stadsplanen en central och framståended plats och torde därför böra förskönas med planteringar. Den norra delen af torget begränsas i öster och wäster af twänne tomter, hwilka äro reserwerade för monumentala byggnader. Denna del af torget, ordnad med fint anlagda och wäl underhållna planteringar, skulle owedersägligen blifwa den wärdigaste prydnaden för dessa byggnader.

Hwad beträffar körtrafiken från Bärg- och Boulewardsgatorna genom ifrågawarande torgs norra del, kunna nog röster höja sig mot detta arrangemang med planteringar; men torde denna lilla olägenhet, om man ens kan ifrågasätta en sådan, motwägas af det behag planteringar komma att förläna denna centrala plats af staden.

Den plankarta, som jag haft till min disposition, utwisar ej något hinder för att, i den händelse trafiken skulle fordra det, anlägga en körbana norr om de nu odisponerade, kronan tillhöriga tomterna. I öfrigt torde det ej uppstå större swårighet att passera omkring denna plats än omkring ett byggnadskwarter i allmänhet.

Den södra delen af nämda torg är i så fall i samma belägenhet hwad beträffar körtrafiken som den norra; dock med den skillnaden att, i den händelse Torggatan drages igenom denna del af torget, uppstå twå kwadratformiga lika stora delar, som, oaktadt de äro obetydliga till ytinnehållet, äfwen kunna förses med planteringar. Detta blifwer nämligen icke förhållandet med den norra delen af torget om Bärggatan drages i rak linje därigenom; ty de små kilformiga delarna, som komma att återstå, kunna ej under några förhållanden anses lämpliga för omnämda ändamål.

Äfwen från andra synpunkter sedt, talar det synnerligen gynnsamt för Rådhustorgets förseende med planteringar. Om man t. ex. utgår från järnwägsstationen och passerar genom den lilla trefliga planteringen därstädes till Boulewardsgatan och fortsätter widare längs den samma, förefaller denna gata, så wacker den än är sommartiden, enformig. Annorlunda skulle det gestalta sig, om torget ifråga wore försedt med en riklig wegetation, som prunkade i olika färgnyanser, samt dessutom med en springbrunn eller andra för platsen lämpliga konstwärk. Hur mycket skulle icke ett sådant arrangemang bidraga till förskönandet af själfwa avenyen jämte det äfwen den centrala delen af staden finge därigenom ett mera lifgifwande och storstadsmässigt utseende.

Förflyttar man sig widare inom staden till södra sidan af Wårdbärget, framträder Rådhustorget ännu mer därifrån till sin fördel, i händelse torget wore försedt med prydliga planteringar. För att ytterligare försköna utsikten från nämda punkt mot hafwet, borde Torggatan förses med alléträd, hälst pyramidformiga, och slutligen Fabriksudden förwandlas till en med planteringar utrustad promenadplats. Genom dessa anordningar komme meranämda bärg att winna betydligt i wärde, äfwensom Hangö stad i dess helhet att blifwa wärdigt prydd.

Gamla brandtornet

Tidningen Hangö kan den 17.2.1912 på följande sätt berätta om den obevekliga framåtskridningen i vårt samhälle:

Gamla brandtornets saga är all. Rives som bäst.
Det gamla brandtornet på Vårdberget, som blev överflödigt vid vattentornets tillkomst och därför såldes på auktion, håller man nu på att riva. Det grovare virket skall användas till golvvasar i Pension Bellevue.

Tornet, som sålunda gjort upp räkningen med livet, byggdes år 1886 på den plats å Vårdberget där kyrkan nu står, men flyttades 1890, då kyrkan begynte uppföras, till dess nuvarande plats. Flyttningen var synnerligen besvärlig och till råga på olyckan inträffade under densamma, den 28 aug., en våldsam storm, d. s. k. "augististormen 1890" som så när hade vräkt ned tornet från dess rullställningar. Genom att angöra byggnaden i träd och andra fasta föremål förebyggde man dock den hotande katastrofen och flyttningen avlopp utan vidare malörer.

Genom brandtornets nedrivning erhåller vår stad en något förändrad silhuett och dess utseende kommer särskildt från havssidorna att förete en väsentlig olikhet.