Så var det då dags för den högtidligaste av alla högtidligheter för oss arma utrotningshotade och påtrampade finlandssvenskar; Svenska Dagen.Ack hur vi inte längtat och trängtat efter denna dag, dagen då alla bugar och bockar till vår överhöghets ära. Helt utan högmod kan vi tacka och ta emot, då vi utan skam kan erkänna oss höra till det bättre talande svenska folket.
Och så har vi fått göra sedan 1908, då Svenska Folkpartiet gjorde en av sina största och mest omdebatterade insatser för det framtida enade Finland; Enade oss finlandssvenskar i en homogen grupp med en enda, men nog så viktig, sak gemensam - språket.
Nå, riktigt så högtravande är det väl inte längre, men nog firas alltjämt svenska dagen på många sätt i vårt land. I kväll, för att nu endast nämna ett exempel, bjuds det på kaffe i stadshuset till klingande sång och rungande festtal.
1908, då dagen firades för absolut första gången, då var det Atenarnas sång och Oihonna som gällde. Få se vad vi får lyssna på i kväll.
För att avsluta det hela, för i år, så citerar jag en stump ur en dikt skriven till dagens ära, av Hjalmar Procopé, publicerad i tidningen Hangö 1908:
Väl äro vi ett ringa fåtal blott,
men stort är pundet, som i arv vi fått,
och arv förpliktar: må vårt arv oss elda
att stordåd med än större återgälda.
Knappt är det tidsmått, som åt oss blev mätt,
men arbetsfältens oändligt vida.
Än höra vi vårt släktes söner kvida
om kval och tusenårig oförrätt.
En droppe läkedom i sår, som svida,
en stråle hopp åt alla dem som lida.
.PNG)
Inlägg
