Domesticering - ett himla liv om djuren

Det verkar vara pop, in, och jättehäftigt att ta ställning för hur djur behandlas - medan de är levande - i vårt moderna samhälle. Efter att de inte längre är det, levande alltså, behandlas de enligt storlek och smak.

Bisysslor, bondbloggar och rävaktiga flickor slåss numera om utrymmet i spalter och spiltor, nog vill ju även jag ta del i detta stundom rent animaliska kackel och snällt viftande på svansen återger jag en notis från tidningen Hangö av den 12 mars 1910:

Råd för hönsgården.

Det fordras mycken säd att göda höns vid kall väderlek och betalar sig sällan. Ventilation, som kommer in öfver allt genom springorna, är ingen ventilation alls.

Unghöns äro bättre vintervärpare än äldre, hvilka senare äro bättre än de förra till afvel.

Det är att rekommendera vid all fjäderfäafvel att lägga på handjuren tidigt på våren för att följande år para dem med hondjur; på så vis får man många kläckbara ägg.

Om hönorna har värpt regelbundet och en ny tupp tillföres dem får man ej af denna tupp befruktade ägg från stammen förrän åtskilliga dagar förflutit.

Om ett djur i flocken sjuknar, afskilj det genast, sjukdomen kan vara smittosam. Bättre att förekomma än att bota en sjukdom.

Ingen ras är absolut bättre än en annan; deras skötsel är olika, det är alltihop! Ni kan befordra er stams värpförmåga genom ändamålsenlig fodring af avelsdjur.

De tidiga vårmånaderna äro de på hvilka en hönsskötsels ekonomi hvilar. Unghönorna skola vara i full värpning; och de äldre ha afslutat fällningen. Gif dem just nu den bästa vård: de behöfva det särskildt nu.

Det sämsta sätt i världen är att ta vädret med i räkningen för att hönsskötseln ska lyckas. Man måste ställa så att man är oberoende af väderleken.