Fantasier

I boken jag för tillfället läser, Hoppsan jag är död! av Arto Paasilinna, råkar huvudpersonen ut för ett aningen annorlunda problem då han blir förälskad. Han vet vad det heter då ruskiga människor tycker onödigt mycket om lik, nekrofili, men vad heter det då det går andra vägen? Då ett lik förälskar sig i en levande person heter det... Ja vad då?

Det här sysselsatte mina tankar en god stund, tills jag kom fram till att det är helt onödiga fantasier och ingenting att bry sig i. Inte innan man är död, åtminstone.

En annan sorts fantasier som man nog inte heller behöver bry sig i så mycket är vår gode Kavanders drömmar om ett internationellt flygfält. I dag igen har den i övrigt i många fall lysande visionären varit i radio och uttalat sig, till stor glädje för en misstrogen bloggare likt mig.

Det var fint, jag var redan rädd för att det igen en gång skulle bli en dag utan inlägg.

Nu vet jag inte om YLE lägger upp intervjun på sina sidor, de har inte i skrivande stund gjort det, men jag hoppas verkligen att de gör det.

Ett gott skratt förlänger livet, sägs det, och jag har ingen brådska att få veta vad motsatsen till nekrofili är.