Blacmaid soundcheck

Soundcheck, kallas det - och så vitt jag vet finns det inget ord på svenska som beskriver ifrågavarande fenomen, vars tanke är att få alla instrument att låta samspelta - som gruppen Blackmaid har sysslat med nu längs med eftermiddagen. Personligen har jag alltid tyckt bättre om dessa soundcheks än vad själva konserten, "keikkan".

Tidpunkten för denna testning av ljud var väl vald, genast efter klockan 16 är det få personer som söker sig till Gröna Kajen, och personalen hade tid att medverka i de problem som alltid uppstår vid dylika tillfällen.

Värstingkablarna och värstingdekalerna blev i normal ordning tillrättavisade. Visserligen krävdes det även här ett antal kraftord, men ingen kan begära att ett tygstycke känner för att förstå snällt prat.

Då "Sumppu" förde hem Blackmaids främsta supporter, Emppu på bild 1, så kom pojkarna igång.

Väl tänkt, av gubbarna, att inte utsätta ett barn för den volym som lossnade. Vilken jag, hörselskadad av ohejdad vana, diggade för fullt.

Och visst sjutton lät det bra. Det lät riktigt ordentligt bra.

Gamla "proffs", som Stigge, Dansku och Sumppu - som man ser att spelar för den rena spelglädjen, med ett flin i mungipan - Nog sjutton lägger dom ett likadant flin i publikens mungipor. I synnerhet med den spellista de har planerat... Till 70 procent egna gamla godingar, utfyllt med Joan Jett, Ramones och Blackmaidversioner av bimbomusik.

En av de personer som oftast blir negligerad, i band som band, är trummisen (Dansku på bild 2). Om han sköter sig så som han har gjort i många uppsätningar genom åren som gått, tror jag nog att han klarar av en keikka på Grönan.

Stigge , vår basspelande posteljon, är ett kapitel för sig. Talang, tekniskt kunnande och spelglädje räcker möjligtvis inte till. Om ni är på väg till Grönan, heja på honom; han har utvecklat "stagefright".