Begravning.
De flesta av oss har någon gång varit tvungen att bevista ett sådant tillfälle, i går hade jag den otvivelaktiga äran att säga tack och hej åt ännu en medmänniska.
På en gnistrande vacker vinterdag besökte jag för första gången på otaliga år kapellet på gravgården.
Medan jag satt där och stirrade tomt, så som man gör i kyrkor och kapell på sådana här tillställningar, slog det mig hur andefattigt begravningskapellet på den så kallade Nya begravningsplatsen egentligen är. Ja, begravningskapellet, för det används inte till annat.
Kapellet uppfördes första gången redan 1906, men det totalförstördes under kriget och återuppfördes så sent som 1974 under den värsta minimalistiska perioden i finsk arkitektur.
I den utformning det nu har så kunde man lika gärna låtit bli.
Dragit och kallt.
Inlägg
1 kommentar:
Du har mycket bra fångat känslan, som många känner där. Och begravningar som är jobbiga annars också...mitt deltagande
Skicka en kommentar