Ja, ja. Jag vet. Inte nu igen!
Innan ni alla blir störtförbannade ska jag hinna säga att det här är en måndagsreflektion och inte bör tas på något annat sätt än just en sådan.
Jag lyssnade på radio, jag brukar göra så på morgonen för att det är ett bra sätt att få adrenalinet att snurra i blodomloppet. Medan man är i någorlunda hyfsat skick lär det vara bra för en man, senare blir det risk för hjärtsnörp och blodstörtning.
Och nej, jag tycker inte om det sätt rikssvenskan ska smyga in i vår så vackert klingande finlandssvenska. Och nej, jag tycker inte om det sätt besynnerligt felanvända ord ska användas i stället för kraftuttryck. Och nej, jag går inte med på förklaringen att språk och -bruk "ändras med tiden". Och ja, jag älskar dialekter. Men...
Grymt häftiga boots, alltså, typ. Vad var det nu ja sku säga, menar jag. Eller dehäran... öööh.
Nu förstår jag naturligtvis att klassen på utbildningen i svenska språket har blivit sämre. Effektiverats, kan någon tycka, då det verkar som om man helt kallt ger fan i att lära våra redaktörer svenska.
Nu sänds det "språkvårdsprogram", inköpta från Sveariket, som ska lära oss att inte använda Göteborgska, vi ska prata som Stockholmare. Man ska vara "folklig".
Herregud, vi finlandssvenskar är definitivt dömda till undergång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Hmm, inte var det så mycket rikssvenska i dina exempel och boots är väl en anglicism?
Annars är svaret på varje fråga nuförtiden:
Absoluut!
Eller huur?
E de såå?
;)
Jag är också en dialektidol...själv tror jag att jag pratar nånslags blanding mellan kariska (till heders) och snappertunska - där jag har lärt mig svenska på 70-talet.
Vi, här hemma i Hangö igen, irriterar oss mest på "jätte"-bra, -dåligt. skönt osv.....men det är väl bara och acceptera, det med!
Ärans och hjältarnas språk finns inte längre. Inte bara kariska, snappertunska, stockholmska eller göteborgska har ersatt ett vårdat svenskt talspråk. Mina barn och barnbarn använder "grymt", "det är lugnt" och otaliga andra virrigheter, absolut dagligen.
Detta måste jag väl acceptera.
Vad jag inte accepterar, emellertid, är att ett vårdat dagligt språkbruk, som ligger nära högsvenskan, anses elitistiskt-olämpligt. SMS-språk må väl få förekomma, liksom kariska, etc, men att ge avkall på ett vårdat talspråk är att ge avkall på sin egen identitet som svensk. Inte bara finlandssvensk ! Svensk !
Personligen tycker jag att ädelskånskan är det vackraste svenska provinsialspråket (=inte samma som dialekt) och stockholmskan eller göteborgskan går väl an - så länge man bryr sig om att uttrycka sig någorlunda grammatikaliskt korrekt, utan floskler.
Västnyländskan skorrar i mina öron men om man vill framhålla denna dialekt (sic) som den enda riktigt acceptabla så må det vara hänt. Skönheten finns i betraktarens öga.
Jag talar varken skånska eller kariska eller stockholmska eller göteborgska utan en vårdad finlandssvenska, förhoppningsvis utan alltför mycket helsingforsövertoner. (Dem kan jag också!) Vackert språk, hoppas jag, och så nära högsvenskan som man i dagligt tal kan och täcks komma utan att låta konstlad.
så han diggar skånskan å tycker att västnyländskan skorrar? håller me ben.
bra skrivit annors.
Att något skorrar i öronen betyder att det låter illa. Det har ingenting med ett skorrande uttal av konsonanten r att göra.
Skicka en kommentar