Isskjutning i Östersjön

Tiden rusar iväg med mig då jag fastnar för att läsa i gamla tidningar. Tyvärr rusar klockan obönhörligt åt andra hållet, så nu är jag sen. Igen.

Det har denna vinter pratats ganska mycket om de isproblem som vintertid kan uppstå på våra nordliga breddgrader. Men forskningen o mrådet är inte så värst gammal, här ett litet exempel på vad jag läst i dag, hämtat från 1891:

Isskjutningen i Östersjön. Då uti facklitteraturen olika åsigter framhållits angående höjden af de klippor, öfwer hwilka isen skjuter i Östersjön, hade den 10 dennes på priwat initiatiw ett sammanträde med af isförhållandena förtrogna män arrangerats I Hangö. De närwarande – bland hwilka märktes sådana “iskarlar” som Murtajas befälhafware kapten G. W. Rein, befälhafwaren å Express A. A. Granroth, fyrmästaren å Bogskärs fyr kapten T. W. Montell samt lotsuppsyningsmannen J. Blomqwist – yttrade sig samstämmigt derhän, att någon isskjutning öfwer klippor, hwilkas höjd öfwerstiger en meter öfwer hafsytan, i synnerhet om stränderna äro branta, ej eger rum.

Isen upptornar sig wid stränderna till wallar af ända upp til 30 fots höjd öfwer wattenytan, hwarwid ända till 42 fots djup under wattenytan obserwerats. Då alla ofwannämnda personer måste tillerkännas en rik erfarenhet uti ifrågawarande sak, måste deras uttalande anses synnerligen tillförlitligt.

Frågans beswarande är af stor praktisk betydelse wid uppförane i den yttre skärgården af fyrtorn, sjömärken m. m. å mindre klippor.

Så nu vet vi det.