Pyromani

Det här inlägget var egentligen tänkt att bli publicerat redan i går, men av någon anledning vägrade min dator samarbeta med internet. Inte för att det spelar någon större roll, saken är inte aktuell på krisnivå, ännu åtminståne, förhoppningsvis.

Vi har återigen denna sommar, likt så många förut, lidit av någon eller några individers förkärlek för bränder. Denna styggelse, att tutta eld på saker, är någonting som jag aldrig förstått mig på. Redan ordet pyroman, som härleder sig ur grekiskan med pyr för "eld" och mani'a för "galenskap", får mig att känna en primitiv skräck.

Vi här i Hangö, som till stora delar bor i gamla trähus, har all orsak att känna oss hotade. Vad i hela världen kan det bero på att ingen någonsin ser de här idioterna som tuttar på? Polisen står handfallen, säger sig vara utan misstänkta, och ber allmänheten om hjälp. Man kunde ju tycka att de som rör sig nattetid å yrkets vägnar - polisen själv, taxibilister och postiljoner - borde ha sett något, men tydligen inte.

Det här inte längre frågan om pojkstreck, det är inte längre frågan om att bränna soppåsar eller lövhögar. Det här är någonting som måste få ett slut innan det går någon verkligen illa.

Bilden, tagen av  Marko Mälli-Mälberi Määttänen, visar resultatet av senaste helgs brand på Långgatan.