Presidenter och Kungar

Jaha. Så har får då de flesta en dags andningsrum mellan allt firande, så att Finlands stolta folk förmår ta itu med morgondagens firande av självständigheten. Det slår mig, så som det gjort så många gånger förut, hur stor skillnaden mellan olika länders sätt att fira sin självständighet är. I många, om inte i de flesta, länder firas det ordentligt med karnevaler, buller och bång. Här klär vi oss som till begravning och tänder ett ljus i fönstret.

Det är nog så allvarsamt det här med självständighet. Då senaten 1917 drog nytta av den revolutionära stämnings som rådde i Europa och förklarade oss vara ett fritt land med ett fritt folk hade de nog mera tur än vad som kan anses vara vanligt. Den första nation som godkände den suveräna staten Finland var den nya stolta Ryska federativa socialistiska sovjetrepubliken. Varpå följde att även några andra länder vågade gå med. Av vilka tyvärr många andra inte längre existerar.

Visserligen ångrade sig ryssarna några år senare, men det är en helt annan historia.

Att vi har president är helt naturligt för de flesta av oss, i synnerhet de yngre generationerna tar sådant för givet. Att vi har haft en vald kung är det inte längre så många som känner till. I oktober 1918 valdes Friedrich Karl Ludwig Konstantin von Hessen-Kassel-Rumpenheim, Prinz zu Hessen till den första konungen av Finland. Som kunganamn var det tänkt att han skulle använda det mera behändiga Väinö I.

Jag vet ju inte om vi har några aktiva monarkister kvar i landet, jag tvivlar, men om de finns har de säkert koll på vem som är den nu levande ”lagliga” arvtagaren till Finlands tron. Kanske något som kunde kallas en svart häst i det stundande presidentvalet; ”Nej glöm det, här är jag Kung”.

Men småkungar har vi väl nog tillräckligt av här i landet