Bengt Wikström i oväder

Det värsta snöoväder jag någonsin varit med om i november har vi råkat ut för. Namnet "Antti", som stormen av någon anledning döpts till, ställer till med oreda.

Det lär vara låååånga köer av bilar på väg ner till hamnen, har jag hört från många håll, men jag vägrar gå ut flere gånger i dag.

Den däremot alltid lika allerta Benccu Wikström trotsade vädrets makter och tog sig ut i snöyran, resultatet kan ses i några fina bilder här nedan.

Vinterbadare

En av de saker jag aldrig skulle ta mig för att göra frivilligt är att hoppa i sjön i ett sådant väder vi nu har "njutit" av de senaste dygnen. Många är de som gör så, hoppar i sjön, och dessutom med allvarlig min påstår att de njuter av det. Sådär på riktigt, liksom.

En av dem, herr Lindberg, skickade mig ett antal bilder tagna tidigare i dag, varav jag lägger ut två. Den första ser bara hemsk och avskräckande livsfarlig ut, den andra är riktigt fin, om man inte visste vad som är på gång.

Men varför bylta på sig som en norpolsforskare för att sedan klä av sig och hoppa naken i sjön? Människohjärnans vindlingar är förunderliga, eller hur det nu gick.

Snö

Sådärja. Då är alla snöromantiker tillfredsställda på ett för tillfället förhoppningsvis tillfredsställande sätt. Får man hoppas. Om inte, så utlovas det mera av den vita varan längs med dagen, natten, morgondagen och de närmaste dagarna likaså.

De som tycker om blåst behöver inte heller känna sig blåsta, det utlovas nämligen mycket kraftiga vindar de närmaste dagarna. Tidvis, i snö- och vindbyarna, rentav av stormstyrka ska vi få.

Om man råkar syssla med en billighetsdokumentär gällande de arktiska förhållanden som råder i den höga nord, eller vill ha matchande bilder till ett föredrag rörande de förhållanden forskningsresanden likt Nordenskjöld och andra polarforskare i gamla tider var utsatta för, ska man nu passa på att gå ut och ta bilder.

Min digibildtagare börjar skaka av skräck då den tänker på ett så grymt öde, den tål ingenting under 0 grader. Aningen som jag, men den beklagar sig mera stillsamt och dör oförmärkt utan desto större klagan.

Om nu jorden inte går under om tre veckor, så som det än en gång är utlovat, ja då ser det ut att bli en strapats- och snörik vinter.

Igen.



Official2012Countdown.com

Bloggeriproblem

Under den senaste veckan, kanske aningen mera, har jag igen haft problem med bloggen. Sidan är trög att ladda upp, en del av er ser inte hela sidan, några inte alls. Spam-kommentarerna duggar tätt, fältet senaste kommentarer slutade fungera helt och allt känns som om det skulle gå åt helvetet.

Några av er kanske hann upptäcka att jag hittade en ny kod att använda för "senaste kommentarer", den biten såg under några dagar helt annorlunda ut än tidigare. Problemet med den koden, bortsett från att den kommunicerade på en mystisk svengelska, var att spam-filtret i den var totalt värdelöst.

Nu kör jag helt utan en sådan, vilket kommer att göra många av er besvikna, tills jag någonstans ifrån hittar en fungerande gadget för detta ändamål.

Jag beklagar, men förhoppningsvis slipper vi under tiden se alltför många besynnerliga reklam skrivna med kyrilliska bokstäver.

Drunkningsolycka

Sedär! En sådan här artikel piggar alltid upp stunderna innan man är på väg ut på sjön. Lotsen Erik Reinhold Henriksson, en av mina förfäder, tog sig en sista simtur. Texten är hämtad ur tidningen Hangö från den 26 november 1891:

 En svår belägenhet. Såsom vi redan i vår senaste nummer meddelade omkom i fredags kronolotsen E. R. Henriksson genom drunkning. Tillgången var härvid följande:

 Den drunknade hade med biträde af lotslärlingen O. F. Blomgren under natten mot den 20 d:s inlotsat skonerten Delfin, kapten Holmén, hvarefter han följande dag tillföljd af rådande sydlig storm uppehållit sig å fartyget till kl. 2 e. m., då vinden något bedarrade. Med sitt biträde begaf han sig nu på återfärd till lotsstationen. Sedan de lyckligt och väl kommit ut förbi Nyhamn väster om Örskär, där vattendjupet är omkring två á tre famnar, råkade en svår störtsjö bryta öfver lotsbåten, som låg bidevind, med den påföljd, att denna ögonblickligen kantrade, hvarvid de två i båten befintliga personerna blefvo kastade långt i lä om densamma. Genom simning uppnådde hvardera den kantrade båten, på hvars botten och köl de i två timmars tid lyckades hålla sig fast, medan de oupphörligt öfverspolades af väldiga vågor. Under tiden hade båten småningom drifvit till närheten af Mosskär. Den äldre af männen, lotsen E. R. Henriksson, kunde emellertid icke längre, utmattad som han var, hålla stånd mot den våldsamma sjön, utan bortspolades från båten och omkom i vågorna. Lotslärlingen Blomgren däremot förmådde fortfarande hålla sig kvar och drev så med båten vidare mot den s. k. ”Mosskärs ören”. Här blef han af en väldig våg uppkastad på stranden, därifrån hans nödrop hördes af besättningen å skonerten Delfin, som genast utsatte båt och afhämtade honom till fartyget, där han efter tjänlig behandling småningom kom sig.

 Den drunknade lotsen Henriksson, hvars lik påföljande morgon blef funnet vid stranden af Mosskär, inprässadt af vågorna mellan stenarna därstädes, var född å Båklandet 1830. I lotstjänst hade han varit sedan 1864. H. efterlämnar enka ochtre söner.

Dagen efter

Det är det ju förstås. Såsom alla dagar. Min uppmaning om flere bilder på fyrverkeriet i går besvarades av den gode Benccu.

Inget fel på bilderna, trots att jag nu använder dem i utfyllnadssyfte då jag inte kommer på någonting att skriva om. Håll till godo, som den gode Bengt själv i bland uttrycker saken:

På tal om insända bilder, se där - nu skriver den fan i alla fulla fall - var det en person som häromdagen frågade om man får skicka in vad som helst till Hangö Skvaller. Naturligtvis, är det naturliga svaret, men det är sedan helt upp till mitt humör vad jag publicerar. Det enda som är viktigt, för att undvika obehagliga känslosvallningar, är att man meddelar om man vill eller inte vill bli publicerad under eget namn.

Om någon missat adressen, som finns där uppe till vänster under en ful papegoja, är den hangoskvaller@gmail.com. Vill man däremot skicka kontanter går det bra att lägga dem i ett vitt kuvert i min postlåda.

Julgatans öppning 2012

Då var julgatan öppnad, belysningen tänd. Kare Johansson hälsade publikum på hela fyra språk, vilket han nogsamt påpekade, varefter han kortfattat - tack och lov - berättade om hur bra vi har det i Hangö. Stadens mångsidiga föreningsutbud skröt han också med, vilket var bra. Det görs det inte tillräckligt. På finska i sin helhet, visserligen med en och annan insprängd till svenska översatt mening, men det passade mig bra. För fy sjutton vad det drog kallt.

Granen var väl inte samma vi hade i fjol men nog såg den bra lika ut, belysningen är väl samma kantänka.

Julgubben kom på samma traktor som i fjol, så inte heller i Korvatunturi har man råd att uppdatera maskinparken. Men skämt åsido tror jag traktorn är lika gammal som julgubben, eller i detta fall rent av äldre, så det är nog säkert lika speciellt för småknattarna att se en sådan som att se en skabbig ren med släde.

Vill man se en bild på den, traktorn, kan man gå till fjolårets inlägg. Nu var det så smockat med både små och stora snälla barn, så jag kom inte ens i närheten av varken traktorn eller den skäggiga gubben.

Hopetossorna från Hejdi såg jag inte heller, men det var nu inte så viktigt. Jag minns ännu med förskräckelse senaste sommars Zumbamaraton på estraden i Casinoparken.

En sak som, än en gång, får mig att fundera över människosläktets konstigheter är folk som är tvungna att släpa hunden med sig på sådana här evenemang. Fullt med barnvagnar, kringspringande småglin och en allmän villervalla; Ja då måste man ta hunden med sig. Är inte det aningen onödigt?

Ja, ja. Nu är det bara att vänta på fyrverkerispektaklet... Få se om det lyckas värma mitt kalla hjärta.

* * * *

Ja, det gjorde det. Tack till Berggatans företagare för det spektaklet! Måhända någon lyckats ta bättre bilder än darriga jag gjorde?

Julens ankomst

I morgon kommer julen. Åtminstone julgubben. Det är igen dags för julgatans öppning, varje år blir jag lika förvånad över hur tidigt den kommer, den julen.

Julgatans öppning inleds klockan 16 med ett grandiost påslag av elen till julbelysningen, varefter Kare Johansson ska hålla ett öppningstal - förhoppningsvis på både svenska och finska. Därefter kommer gubben jul, troligtvis inte heller i år med släde.

Gröten bjuds det igen på vid Andelsbanken, vilket utdelande redan börjar anta proportioner av en trevlig tradition, glögg bjuds det på av bostadsförmedlingen på Berggatan.

Sedan dansas det Zumba, åtminstone gör flickorna från föreningen Hejdi det, resten av oss kan ta en svängom kring granen. Så håller vi på, samtidigt som vi springer in och ut i affärerna för att nappa åt oss godis och julkalendrar, fram till klockan 18 då fyrverkeriet ska gå av stapeln.

I är är det Smörmagasinets Anders som står för de smällarna, vilket förhoppningsvis betyder att de verkligen blir av. Att det inte blir så som i fjol, då fyrverkerigubben glömde bort det hela.

Efter all den här glädjen kan vi tryggt återgå till vardagen ännu för en månad framåt.

Vi motionerar

Det där med att lämna in en motion i sista minuten är inte alltid så lätt. På senaste stadsfullmäktigemöte hade man att ta ställning till en som definitivt verkade vara skriven i samma ögonblick den lämnades in.

På mötet inlämnades nämligen Johanna Sirén-Kaplas 14.11.2012 daterad och undertecknad - intressant både innehålls- och utseendemässigt - motion om bl.a. iståndsättande av Granitmagasinet till ett hotell.

Bland annat, ja. På samma papperslapp delade hon ut arbetsplatser, talkoarbete och begärde gratis bespisning av staden. Och så hade hon en avbruten mening om hur alla inte har reflex på sina kläder.  Däremot ångrade hon sig då hon kom in på användningen av återvinningsmaterial från en kommande rondell (?!?).

En ganska lustig motion, egentligen, men jag tror nog inte att det var hennes mening att vara rolig.

Man får verkligen hoppas stadsstyrelsen tar den mera på allvar än jag ser ut att göra. Det är trots allt ett allvarligt menat förslag, hoppas jag, och sådana bör behandlas med all respekt i vårt demokratiska samhälle.

Stadsfullmäktige hade tydligen inte klarat av att läsa den, för i protokollet står det att hon föreslår försäljning av Granitfastigheten. Då hon i sin första mening uttryckligen säger precis tvärtom.

Så får man inte göra!

Metrobygge till Hangö?

För att använda samma vansinniga rubriksättningsmetod som de tyvärr ofta gör sig skyldiga till på Yle Västnyland...

Redan en längre tid har jag undrat vad de sysslar med vid järnvägen, främst på kvällar och söndagar har det verkat som, men måhända Styrbjörn Lindberg har förklaringen:

"Redan en längre tid har Järnvägarna förnyat syllar och skenor, grävt och jobbat kring stationen (som numera ju inte är station?). Perrongerna var det visst lovat att höjas, men hur det blir med den saken kan man bara gissa sig till. Kanske spåren sänks i stället. Eller får vi Metro? 

Det gäller att se upp och vara extra försiktig när man går över andra övergången på grund av sikthinder. Dessutom kör där ofta mopeder trots skyltning om förbud mot motorfordon."

Jag kunde inte sagt det bättre, det täcker allt. Förutom då kanske hamnens förstoring. Inte heller bilden han skickade med är det något fel på:

Gästbåtsdygn

Den gångna sommarens redovisningar över gästbåtsdygn i Östra hamnen och Hangöby har inlämnats. Från Östra hamnen meddelar Oy Ruber Ab att det senaste sommar registrerats 6 235 gästbåtar, vilket är 660 färre än året innan.

Från Hangöby berättar Ekströms Fiskebod, som där ansvarar för samma sak, att de räknat till 428 gästbåtar, vilket är 152 stycken färre än året innan.

Att vi har över 800 färre besökande gästbåtar än i fjol är ju inte bra, kan rentav tyckas oroande. Då man därtill lägger att uthyrningen av kvällstorgets sommarplatser minskat från 434 till 358 så ser man att sommaren varit kall och regning. Åtminstone kan det vara en orsak, liksom den ökade försiktigheten vad gäller användandet av hårt förtjänade slantar.

Inte för att jag tror att det är enbart vädret och ekonomin som inverkat på minskningen, åtminstone inte vad gäller Östra hamnen. Nog har det storstilade arbetandet på Fabriksudden, Drottningberg och vägarna däremellan säkert gjort sitt för att få semesterfirarna att segla förbi.

Men förhoppningsvis blir det bättre, även dessa besökare lämnar efter sig välbehövliga smulor.

Med sorg i hjärtat

Det är med sorg i hjärtat jag läser det senaste inslaget gällande kommunfusioner på YLE västnyland. Att staten försökt tvinga oss till sammanslagningar har sedan länge stått klart, men att det så här snart efter valet skulle börja gå sådana här tongångar även bland de hårdaste motståndarna är ledsamt.

Men påtvingat.

Nu säger lagen visserligen ännu inte någonting om tvångsfusioner, tvärtom försöker landets ledande politiker sitt bästa för att döpa om fanskapet till något annat. Maarit Feldt-Ranta kallar det "diskussionsplikt".

Kanske det borde införas en "lyssnarplikt" för våra ledande politiker?

Innan valet var snart sagt alla av de uppställda kandidaterna klart negativa till en sammanslagning med Raseborg och det tror jag nog de är ännu i dag, om någon frågar dem på rätt sätt. Att se sanningen i vitögat och att ta skeden i vacker hand är säkerligen nog så bra klyschor, men inte är det varken rätt eller riktigt att tvingas till sådant.

Majoriteten av kommuninvånarna har med all tydlighet och önskvärd klarhet röstat för ett självständigt Hangö, liksom man även gjort i kommuner på andra håll i landet. Och det så sent som för några veckor sedan.

Nu gäller det för de folkvalda att kämpa för det de lovat i sina valkampanjer. Även om det blir till ett bitter slut.

För annars går nog den sista luften ur det lilla förtroende för politiker som finns kvar.

Vykort från Hangö

Det är alltid intressant att se på gamla vykort, i synnerhet tycker jag om de med lokal anknytning. Ofta ser man bilder på vattentornet och kyrkan.

Här ett förslag till ett nytt sådant, symboliserande mötet av det gamla med det nya. En ack så vanlig vy i vårt dagliga liv, numera.

"Än grävs det här, än grävs det där" hade jag tänkt som namn på bilden.

Arsenik

Ingen kan väl ha undgått att höra om de problem som man under den senaste veckan, igen, haft vid gruvan i Talvivaara. Där har man haft problem med nickel i vattnet.

Här i Hangö har Visko problem med Arsenik i vattnet. Eller egentligen är det inte arseniken man säger sig ha problem med, snarare är det de torra somrarna som gör att man behöver en ny brunn.

Inte för att det angår mig om man använder arsenik vid sin korvskinnstillverkning, men hur sjutton de hittat så torra somrar under de senaste åren att vattnet tar slut vore jag intresserad av att få veta.

Eller är det så att ett måttligt intag av arsenik leder till så pass trevliga hallucinationer?

Hur som helst så anser vår lokala miljöchef tydligen så, för tidigare har Visko fått använda 1700 kubikmeter vatten - med en brunn - medan man nu om man får en ny inte längre skulle få använda mer än 300 kubikmeter.

På något sett tycker jag det hela verkar konstigt. Borde inte miljöchefen vara mer orolig över arseniken i vattnet, och varifrån den härstammar, än den mängd vatten som används?

Apatiskt

Vet inte om det är en begynnande ålderdom, en tilltagande krankhet eller en allmän olustkänsla som är orsaken till de apatiska känslor jag i dag pinas av.

Efter att ha varit utan ett på ett tillfredsställande sätt fungerande internet under veckoslutet kan man tycka att det är med glädje och iver jag studerar alla de föredragningslistor inför veckans möten som finns till påseende. Men icke.

Allt ser bara gammalt och färdigtuggat ut.

Det enda glädjande jag hittar är det faktum, numera, att det enligt den säkerhetsmanual och de handlingskort som utbildningsstyrelsen så vackert stått till tjänst med för stadens skolor kan konstateras att lärarna har rätt att ringa till nödnumret 112 om någon hotar dem till livet.

Det var väl fint, att lärarna får samma rättigheter som resten av befolkningen. Nu gäller det bara för de anställda att ha en dylik luntlapp till hands vid en krissituation, så man vet hur man korrekt tar sig ur en sådan utan att ställa till det för sig.

Nyhetsflöde

Ylleradion, som Thomas Ek så prosaiskt kallar sin arbetsplats, är ofta utsatt för sjabbel. Ofta så ofta att man för det mesta inte reagerar desto mera, i synnerhet då det gäller Vega Västnyland.

Att man sjabblar med fel uppgifter om inhiberade, eller icke inhiberade, tillställningar är en sak. Sådant är mänskligt, då man lever med tron att lokalradio ska göras på grundval av rykten. Att man trycker på fel knappar i studion, ja det gör direktsändningar ofta bara roligare.

Men då man börjar sända Helsingforsradio i stället för våra västnyländska nyheter, då är det inte längre lokala nyheter. Åtminstone för mig.

Fast egentligen var det rätt intressant att höra vad som händer i Helsingfors, folk får sparken från Finnairs incheckningsdisk och så... avbröts det mitt i för att berätta om något som händer i Lojo. Eller var det nu var, för den nyheten avbröts av del två i dagens Eftersnack.

Men i Eftersnack tar man nog på ett mera roligt sätt upp aktualiteterna än vad man gör i nyheterna, oberoende av om de kommer från Helsingfors eller Ekenäs, så det är väl bara att tacka och ta emot.

Å andra sidan kan det hända att det bara var i min radio det här hände. Man vet ju aldrig. Om, däremot, någon vet någonting som hänt mera närmare vår region får ni gärna berätta om det. För jag är beroende av mitt dagliga nyhetsflöde.

Strömfritt

I dag har vi, utan påvisbar orsak, i Hangö fått njuta av någonting så pass ovanligt som ett stopp i eldistributionen. En snabb telefongallup, närapå med panikartade tendenser, visade att vårt hushåll inte var det enda som råkade ut för ett tillfälligt avbrott i nyhetsflödet.

Radion och internet tystnade, det var det värsta som hänt mig på länge. Strunt samma att det blev tillfälligt mörkt på toaletten och att kaffebryggaren tystnade.

Hur som helst, här i centrum fick vi rätt snabbt ett elektriskt återfall och nu surrar det i alla knutar igen. Det lär, enligt VN's online-nyheter, ännu inte vara fallet i alla hushåll, där man fortfarande kan känna sig utestängd från vårt moderna samhälles livsnerv.

Det är bara att göra som Fortum; Beklaga.

Möten i morgon

I morgon håller både Bildningsnämndens svenskspråkiga sektion och Grundtrygghetsnämnden möte. Den förstnämdes möte torde gå enkelt och smärtfritt, inga större frågor på agendan för tillfället. Åtminstone inte vad jag kan se enligt föredragningslistan.

En viss godmodig avund måste jag nog tillstå att jag känner gentemot de lyckliga London-resenärerna. Men så känner jag alltid då någon har lyckan att för en stund resa bort.

Det var aningen svårt att hitta någon uppdaterad information, på svenska, gällande detta Comenius-projekt. Så det vore verkligen trevligt att i efterhand få läsa referat från denna resa, jag tror det kommer att vara många intressanta saker man lärt sig.

Grundtrygghetsnämndens möte däremot innehåller en hel del svåra saker. Känslorna jag får då jag går igenom den föredragningslistan är så långt ifrån avund man bara kan komma.

Usch.

Svenska Dagen

Så var det då dags för den högtidligaste av alla högtidligheter för oss arma utrotningshotade och påtrampade finlandssvenskar; Svenska Dagen.

Ack hur vi inte längtat och trängtat efter denna dag, dagen då alla bugar och bockar till vår överhöghets ära. Helt utan högmod kan vi tacka och ta emot, då vi utan skam kan erkänna oss höra till det bättre talande svenska folket.

Och så har vi fått göra sedan 1908, då Svenska Folkpartiet gjorde en av sina största och mest omdebatterade insatser för det framtida enade Finland; Enade oss finlandssvenskar i en homogen grupp med en enda, men nog så viktig, sak gemensam - språket.

Nå, riktigt så högtravande är det väl inte längre, men nog firas alltjämt svenska dagen på många sätt i vårt land. I kväll, för att nu endast nämna ett exempel, bjuds det på kaffe i stadshuset till klingande sång och rungande festtal.

1908, då dagen firades för absolut första gången, då var det Atenarnas sång och Oihonna som gällde. Få se vad vi får lyssna på i kväll.

För att avsluta det hela, för i år, så citerar jag en stump ur en dikt skriven till dagens ära, av Hjalmar Procopé, publicerad i tidningen Hangö 1908:

Väl äro vi ett ringa fåtal blott,

men stort är pundet, som i arv vi fått,

och arv förpliktar: må vårt arv oss elda

att stordåd med än större återgälda.

Knappt är det tidsmått, som åt oss blev mätt,

men arbetsfältens oändligt vida.

Än höra vi vårt släktes söner kvida

om kval och tusenårig oförrätt.

En droppe läkedom i sår, som svida,

en stråle hopp åt alla dem som lida.

Kalle Winberg

Herr Laxell var vänlig nog att påvisa en sak jag missat på TV. Programserien Himlaliv, producerad av Yle Fem, presenterade i söndags i sin serie personporträtt Hangöbon Karl-Gustaf "Kalle" Winberg.

Kalle Winberg, i sitt tidigare liv en av de större bovarna vi i modern tid haft i Hangö, berättar öppet om stt liv före och efter. Så att säga. Det jag tycker om med den här serien är att man låter intervjuobjektet stå för pratet. Inget onödigt snarvel av redaktören som stör.

Avsnittet går att se ännu i 28 dagar, på Yle Arenan, och är väl värt att avsätta 28 minuter på. Och nu vet jag vad det är för en second hand butik som dykt upp på Esplanaden.

Skatteprocent

I kväll ska då stadsstyrelsen ta ställning till den kommande inkomstskatteprocenten. I det förberedande förslaget föreslår man att den nuvarande nivån på 20,75 procent ska bibehållas.

I grannstaden Raseborg har man, med hänvisning till ekonomiska behov, föreslagit en höjning till hela 22 procent. Vilket helt väntat väckt en hel del ilskna rop och kommentarer på nätet.

I nationella undersökningar och gjorda gallupar ser en majoritet av vår befolkning gärna att den skatt vi betalar till staten stiger en aning, så framt vi får behålla den servicenivå vi nu har. Det här har snart sagt alla instanser slagit fast i undersökningar bekostade med skattepengar.

Det här sättet att tänka, att vi gärna betalar mer till staten men blir förbannade om kommunen behöver mera, anser jag vara minst sagt konstigt. För att inte säga snudd på vansinningt.

I dagens Finland är det kommunerna som står för merparten av den närservice som vi i vårt dagliga liv så högt skattar. Nog vore det väl logiskt att man med glädje betalade en liten slant extra i året till kommunen, än att man bekostar något vansinnesprojekt som sjabblas bort av staten?

Pengar som går direkt till grundtrygghet, trafiksäkerhet och ett förskönande av vår närmiljö.

Men, gott folk. Vi i Finland lider av en obotlig auktoritetsskräck. Det är betydligt lägre tröskel att opponera sig mot de beslut som görs på lokal nivå, än att hoppa på de halvgudar som styr och ställer över våra miljardbelopp på riksnivå.

Höstfiskemarknad

Då var smörgåspålägget inför kvällsölens tilltugg inhandlat. I år igen i ett alldeles ypperligt väder, Agneta känner nog sina vädergudar och vet hur de ska tas.

Jag blev tvungen att kontrollera hur bilden jag nu tog ser ut i jämförelse med de jag tog i fjol, den 5 november, för de ser alldeles lika ut vid ett första snabbt ögonkast. Samma puplikum, samma försöljningspunkter.  Knappast samma fisk.

Dagens tidning

I går kom då det första numret i ny regi utav Hangötidningen ut. Jag läser den i dag, därav konstigheter i rubrik. Inte märker då jag någon skillnad, vilket jag personligen tycker är bra, men det finns en helt naturlig risk för att det är ett faktum som ändrar sig då synergin i sinom tid får sitt utlopp.

Tidningen handlar som väntat mest om det senaste valet, men nog har man fått utrymme för en del sport och andra evenemang också. Bland annat läser jag om familjedagvårdare som håller OS-tävlingar. En puff gällande Eero Kolis traditionella farsdagsjippo ser jag likaså, det jippot puffar jag med gärna på; Puff för det. Jestas! Farsdagsjippot ordnas redan för nionde gången, står det. Kan det stämma? Tänk vad åren går då man har roligt...

Och så ser jag att det är dags för den traditionella Höstfiskemarknaden i Hangöby fiskehamn. På lördag måste jag försöka ta mig dit för att köpa ätbar fisk. Den jag ser på hyllorna i min närbutik, ja den får nog ligga kvar. Tyvärr.

Vargdödaren

I dessa trakter har det återigen under de senaste åren träffats på både varg och björn. Och en del annan ulv i fårakläder. Till detta rovdjursproblem hade man i gångna tider ett utmärkt botemedel - Vargdödaren.

Nedan ett exempel på en av de sista av den stammen, hämtat ur tidningen Hangö (1 nov 1894):

 

  Dödsfall. Senaste lördag kl. ½ 11 e. m. afled i Ekenäs plötsligt i hjärtförlamning en af stadens äldste, mest aktade borgare, kakelmakaren Karl Edvard Sanngrén i sitt sextiosjette år. Med honom har en ovanligt arbetsam och duglig man gått ur samhället. Arbete var hans fröjd och ännu sista dagen af sitt lif var han, ehuru krasslig och klen, uppe och i värksamhet. Han begaf sig till hvila i vanlig tid, kl. 9, men omkring en half timme därefter träffades han af hjärtförlamning, som oaktadt alla bemödanden att rädda honom, inom en timme gjorde slut på hans lif. Borgare därstädes sedan 1860 blef han i början af den nya kommunalrepresentationens införande invald bland stadsfullmäktige, har tjenstgjort som ordförande i fattigvårdsstyrelsen och drätselkammaren, samt var ännu vid sin död ledamot af den senare, likasom också vice brandmästare. I alla dessa olikartade kommunala värf efterlämnar han ett hedradt namn och har gjort sig väl förtjänt af medborgerlig tacksamhet.

  Det är dock förnämligast som rofdjursjägare den aflidne gjort sig känd och få nu lefvande personer torde i detta afseende kunna mäta sig med honom. Från 1850, då hans jägarebragder började, till 1879, fångade och sköt han sålunda ej mindre än 28 vargar, alla i trakten däromkring. Bestarna fångades vanligen först i trampsax, hvarpå han på skidor jagade dem och slutligen med ett välriktadt skott ur sin engelska marinstudsare, ett framladdningsgevär af gammal konstruktion, förpassade dem ur lifvet. På sådant sätt fick han en gång skida en hel dag först öfver isen till Norrby där den ena vargen stupade och därpå tillbaka efter den andra, som föll för en kula vid Pojo Dragsvik. Under dessa färder råkade den öförvägne jägaren understundom i lifsfara och kom bl. a. en gång i Gammelboda trakten i handgripligt nappatag med ulfven, hvilket slutade därmed att vargen, utmattad af blodförlust, sökte rädda sig utför ett tämmeligen brant, snöbetäckt bärg, Sanngrén utan bössa efter, hållande i bestens svans och genom höga rop uppmanande sin af förfäran handlöse jaktkamrat att komma efter och skjuta, hvilket slutligen äfven lyckades. På sådant sätt utrotade han vargarna i dessa nejder. Men dessutom sköt han från 1850 till 1893 i medeltal 20 räfvar årligen, således inalles närmare 900 rofdjur, förutom en myckenhet annat villebråd.