lördag 13 oktober 2012

Skolarbete, förr. Med risk att göra någon förbannad.

Det har under senare år varit snarare regel än undantag att lärare (könsfri benämning på personer som utbildar folk) beklagar sig över sin arbetsbörda. Ofta helt förståeligt, nästan lika ofta inte. Alla är väl någorlunda överens om att vår personal i skolorna får aningen mycket onödig "skit i nackan" och blir pådyvlade ett onödigt stort ansvar i jämförelse med deras betalning och arbetsbörda.

Tidningen Hangö kan den 13 oktober 1895 upplysa oss om hur det var förr, då när allting var bättre. Det var det kanske, eller inte, för den tidens ojämlika lärarinnor,;

- Stadens folkskollärarinnor. Som bekant beslöt folkskoledirektionen nyligen, med fästadt afseende vid den starka tillökningen af elever vid stadens folkskolor, att öka undervisningsskyldigheten för såväl lärare som lärarinnor till 36 timmar per vecka - d. v. s. det högsta antalet undervisningstimmar som enligt gällande skolreglemente kan åhvälfvas lärarepersonalen. I anledning häraf ha vid folkskolorna i staden anstälda lärarinnor, med untantag af en, ingått med en skriftlig anhållan att timantalet beträffande undervisningsskyldigheten fortfarande måtte bli resp 24 och 30 per vecka. Anhållan motiveras därmed att 36 timmars undervisningsskyldighet per vecka är i så hög grad ansträngande för en lärarinna, att hennes hälsa blir lidande därpå. Dessutom torde uti skrifvelsen framhållas att Hangö är den enda ort där man af en lärarinna fordrar 36 timmars arbete per vecka.

Folkskoledirektionen har lämnat förenämda anhållan utan afseende.

Med kännedom om de relativt stora utgifter kommunen för närvarande får vidlämnas för folkskolornas underhåll, förefaller det oss minst sagt egendomligt att lärarinnorna nu söka erhålla lättnad i sin tjänstgöring, då de ju vid tjänstens antagande haft sig bekant att man vid behof komme att som maximum uppställa ända till 36 undervisningsskyldighet per vecka. Hvad åter anförandet, att Hangö är den enda ort där man fordrar ett så ansträngande arbete af en lärarinna, beträffar, så torde som utjämning härtill kunna påpekas att Hangö också är en af de orter där folkskollärarinnorna äro bäst aflönade.

Det här är nu inte, bör kanske påpekas, mina tankar. Det visar mera på hur utvecklingen går framåt. Vi ska nu i alla fall hoppas att det i framtiden finns skolor där våra lärare kan, och får, undervisa.