Mareografen

Den gamla anrika mareografen, ursprungligen kallad limnigraf, verkar helt plötsligt ha blivit på tapeten. Eller då främst den fallfärdiga tillhörande bryggan. Igen. Det kommer brev och förfrågningar från alla håll och kanter, somliga av dem helt oväntade, men så här verkar det ju ofta vara; Det är många som får samma idé eller tanke ungefär samtidigt.

Nu slumpar det sig så att jag dessutom under de senaste två månaderna gjort ett litet forskningsarbete i husets historia (med tanke på en kommande artikel på annan plats), så jag kan väl delge er något av den i korthet. Även i korthet blir det ganska långt, så stå ut med mig en stund.

På initiativ av Ryska centralobservatoriet i S:t Petersburg beslöt den kejserliga senaten 1884 begära anslag för inrättandet av en limnigraf i Hangö. Tanken fick fäste, och senaten gav de behövliga pengarna, ställde limnigrafen under Finska Vetenskapssocietetens skyddande vingar och ärendet kunde börja sin byråkratiska färd mot fullbordat faktum; Det vill säga själva uppförandet av byggnaden.

I slutet av september 1885 höll Finska Vetenskapssocieteten ett sammanträde där man bland mycket annat konstaterade att senaten nu gett pengar till uppförandet av limnigrafen i Hangö. Man gav då öppen fullmakt åt statsråd Adolf Moberg att föra förhandlingar med Hangö stad. I februari 1886 har man så undertecknat alla papper mellan den vetenskapliga societeten och staden, saken är klar. I den Finska vetenskapssocietetens årsberättelse kan man läsa att Hangö stad genom kontraktet förbundit sig att mot en ersättning på 6 150 mark låta uppföra limnigrafhuset samt för en årlig summa på 150 mark sköta uppvärmning, underhåll och tillsyn då huset står klart.

På den tiden tog det inte åratal att smälla upp ett hus som staten ansåg sig behöva, huset var klart redan till sommaren och den 20 juni 1886 inleds själva verksamheten. De första mätningarna av havsytans nivå görs, allt är frid och fröjd.

Finlands första limnigraf är i funktion, historia är än en gång gjord. Mätningarna av havsvattenståndet pågår ännu i denna dag.

Nu förfaller den gamla tillhörande bryggan, som på  sin tid var så viktig för hela verksamheten men nu inte längre behövs. Det är synd och skam, kanske rent av brottsligt, att en så viktig del av inte bara stadens, utan hela landets historia ska få förfalla på detta sätt på grund av att några byråkrater inte kan komma överens om vem som ska stå för kostnaderna.