Nedan ett exempel på en av de sista av den stammen, hämtat ur tidningen Hangö (1 nov 1894):
Dödsfall. Senaste lördag kl. ½ 11 e. m. afled i Ekenäs plötsligt i
hjärtförlamning en af stadens äldste, mest aktade borgare, kakelmakaren Karl
Edvard Sanngrén i sitt sextiosjette år. Med honom har en ovanligt arbetsam och
duglig man gått ur samhället. Arbete var hans fröjd och ännu sista dagen af
sitt lif var han, ehuru krasslig och klen, uppe och i värksamhet. Han begaf sig
till hvila i vanlig tid, kl. 9, men omkring en half timme därefter träffades
han af hjärtförlamning, som oaktadt alla bemödanden att rädda honom, inom en
timme gjorde slut på hans lif. Borgare därstädes sedan 1860 blef han i början
af den nya kommunalrepresentationens införande invald bland stadsfullmäktige,
har tjenstgjort som ordförande i fattigvårdsstyrelsen och drätselkammaren, samt
var ännu vid sin död ledamot af den senare, likasom också vice brandmästare. I
alla dessa olikartade kommunala värf efterlämnar han ett hedradt namn och har
gjort sig väl förtjänt af medborgerlig tacksamhet.
Det är dock förnämligast som rofdjursjägare den aflidne gjort sig känd
och få nu lefvande personer torde i detta afseende kunna mäta sig med honom.
Från 1850, då hans jägarebragder började, till 1879, fångade och sköt han
sålunda ej mindre än 28 vargar, alla i trakten däromkring. Bestarna fångades
vanligen först i trampsax, hvarpå han på skidor jagade dem och slutligen med
ett välriktadt skott ur sin engelska marinstudsare, ett framladdningsgevär af
gammal konstruktion, förpassade dem ur lifvet. På sådant sätt fick han en gång
skida en hel dag först öfver isen till Norrby där den ena vargen stupade och
därpå tillbaka efter den andra, som föll för en kula vid Pojo Dragsvik. Under
dessa färder råkade den öförvägne jägaren understundom i lifsfara och kom bl.
a. en gång i Gammelboda trakten i handgripligt nappatag med ulfven, hvilket
slutade därmed att vargen, utmattad af blodförlust, sökte rädda sig utför ett
tämmeligen brant, snöbetäckt bärg, Sanngrén utan bössa efter, hållande i
bestens svans och genom höga rop uppmanande sin af förfäran handlöse jaktkamrat
att komma efter och skjuta, hvilket slutligen äfven lyckades. På sådant sätt
utrotade han vargarna i dessa nejder. Men dessutom sköt han från 1850 till 1893
i medeltal 20 räfvar årligen, således inalles närmare 900 rofdjur, förutom en
myckenhet annat villebråd.
Inlägg
