Cafét där världen går under

"Maailmanlopun kahvila", Världens undergångscafé. Ja, så kändes det verkligen i vissa skeden längs lördagkvällens framskridande. Rent ut sagt var jag rädd i vissa skeden av kvällen.

När den verbalt kunnige Marko Niemi slungade sig upp bland tallbarren och fördömde alla kapitalister och borgare i bästa 1970-tals anda, då var jag verkligen rädd. Jag fick en liten känsla av hur det kunde ha varit att stå och lyssna på en av de svavelosande sjuttonhundratalspräster det skrivs så mycket om.

Men det gick över, både jag och den övriga publiken skrattade åt Markos utgjutelser. Vilket kanske inte var hans mening och avsikt.

Stora delar av resten utav kvällen var ganska bra, själv tyckte jag riktigt bra om den aspackade Teemu Hirvilammi. En grupp på tre gossar ackompanjerade diktuppläsarna, pupliken var helt med och allt löpte fint. Förutom tekniken, den hade de svårt med.

Och, som alltid när det gäller den här sortens kultur, slutet var bäst.

https://www.facebook.com/photo.php?v=10200815887092573&set=o.336059511088&type=2&theater

Brand på gamla Posten

Till min stora förskräckelse råkade jag ut för så många blåljus som jag aldrig i hela mitt liv sett samlade på en och samma gång.

Orsaken var en brand i gamla postbyggnaden, den vid torget. Sedan posten slutade där i tiderna har det på platsen fungerat en restaurang, Vanha Posti som vi alla kommer ihåg med glädje, och nu på senare tider en pizzeria. Som jag aldrig varit in på, helt enkelt av den anledningen att jag vill ha öl eller vin till min pizza.

Orsaken till branden var, enligt en av de anställda jag pratade med, en flottyrkokare som fattade eld. Ni vet, en sådan där som man fixar "franskisana" i. Sådant är inte roligt, det vet jag av egen erfarenhet, men hur man kan trassla till det så att hela västnylands brandkårsstyrka - plus hela poliskåren - behövs för att släcka eländet... Jag förstår inte. Men så kan det tydligen gå.

Branden utbröt ungefär halv tio på kvällen, berättar den arbetare jag pratar med, men ännu klockan ett på natten då jag tar bilderna är "räddningsarbetet" i full gång. Och halva Boulevarden avstängd.

En av brandmännen jag pratar med, jag frågar vad det är som händer, säger rakt ut att han inte har en aning om vad det är som händer. Vilket förstås på sitt sätt är ganska upplysande. Den trevliga polisflicka jag pratade med visste inte heller mycket mera. Men ett mycket vänligt och proffessionellt bemötande från bådadera.

Men, kanske, med aningen av en förhoppning i stämman; Kanske de övade för en storutryckning?

Fast i såfall behöves det nog övas mer på den informativa sidan.

Bilderna är svartvita, vilket väl inte stör någon, helt enkelt för att min bildtagningsmaskin vägrade ta färgbilder i mörkret. Sådant händer.



 Men jag tror nog jag ska gå och ta några nya bilder i morgon. För jag såg nog inga större problem, åtminstone utvändigt. Kanske såg det aningen ut som pizzakanterna blivit aningen mörka...

Intryck från Hangö - 1894

Jaha, semestertiderna börjar i stort sett vara över, således kan jag så småningom inleda min. Det betyder väl att det är dags att börja skriva igen. Som en sakta och försiktig inledning börjar jag såhär:

Följande stadsbeskrivning härstammar från tidningen "Nya Pressen", men är här tagen från tidningen "Hangö". Datumet är den 16 augusti 1894:

- Under rubriken "Intryck från Hangö" skrifves uti N. Pr. för i går bl. a. Staden Hangö, som f. n. räknar omkring 3,000 invånare, begränsas i norr af järnvägslinjen och i söder af Finska viken. På en af bärgsknallar (Vårdbärget, Norrbärget m. fl.) och ett träsk (Busträsket) afbruten terräng äro gatorna dragna och bilda här och hvar rätt oregelbundna kvarter. Något stenhus förutom kyrkan i gotisk stil, uppförd på vårdbärget för ett par år tillbaka, existerar ej. Samtliga gårdar äro bebyggda med prydliga envånings trähus, utom Grand Hotel, som nere vid stranden prunkar i två våningar. Stadens hufvudgata heter Boulevardsgatan och sträcker sig, planterad med en dubbel rad af lindar, från Grand Hotel i nordvästlig riktning öfver rådhustorget (fullt af djup flygsand) fram mellan rådhuset, postkontoret, apoteket, bankkontoren, de större affärskontoren, kollonialvaruhandlaren och konditorn samt de förnämligare privata bostäderna upp till järnvägstorget. Öfriga gator äro: Bärggatan, Bangatan, Busgatan, Strandgatan, Kyrkogatan och Vinkelgatan. Staden eger två hamnar: Västra hamnen och Östra hamnen. Den senare är i det närmaste sådan Gud har skapat den med undantag af en mindre ångbåtsbrygga, hvilken tillika tjänstgör som vågbrytare. I den Västra hamnen, där järnvägsspåret mynnar ut pågå f. n. stora kajanläggningar.

Kartan nedan härstammar från året 1902, så den ser inte riktigt ut så som beskrivningen ovan framställer staden, men tyvärr besitter jag ingen karta från den aktuella tiden.

Sjukt

På dagens Västra Nyland, tidningen, finns det att läsa en väldigt intressant artikel gällande VNS och HNS. De där sjukhusgrejerna, ni vet.

Artikeln inleds med ett citat av verkställande direktören för Helsingfors och Nyland sjukvårdsdistrikt, Aki Lindén, som medger att centralstyrningen varit hård, men att HNS inte agerar i egen sak utan att man gör som kommunerna vill.

Just så.

Senare i texten säger han att Raseborgs och Hangös stadsdirektörer varit väldigt, rent av mycket, aktiva i den här frågan. En sak som vår stadsdirektör inte har något minne av, säger han på följande sida, han har definitivt inte fört några sådana diskussioner. Besynnerligt.

Nu vet vi ju att stadsdirektören i Raseborg alltid nu och då sjukskrivit sig långa tider och har svårt att dra sig till minnes saker och ting, vi ska väl hoppas att det inte är någonting som smittar. Och att det i såfall att det verkligen är smittsamt drabbat Aki Lindén och inte vår stadsdirektör.

Hangö behöver i dessa tider en stadsdirektör som inte drabbats av kronisk minnesförlust.

Så vi håller tummarna!

Monster

Jaa, det blev en betydligt längre paus i skrivandet än vad jag hade tänkt mig denna gång. Men det kan ju vara nog så skönt med en liten semester nu och då.

Passande nog stötte jag på farbror Näcken, eller om det var Kung Neptun, på min dagliga promenad i dag. Hur han hamnat i Parkdammen, eller varför, vet jag inte. Men nog såg han bra skojig ut då han guppade omkring i vattnet.

 

 

Hangö lotsstation

Robin Lindberg från svenska YLE bloggar i direktsändning (finns det något annat sätt?) från Hangö lotsstation längs med hela dagen.

Första inlägget för dagen har kommit redan 05.26 i morse, vilket kan anses vara en rätt tidig statusuppdatering för vilken normal bloggare som helst. Fram till nu har där kommit en hel drös med text, bilder och några korta videoklipp.

Det kan vara värt att ge en stund till att ögna igenom den engångsbloggen, det är inte alla förunnat att få vara med där och filma inte!

Jag åtminstone ska med intresse se hur det hela fortlöper!

Länken till "Liveblogg från Hangö lotsstation".

Kris på gång

 Jaa,a hörni. Int fan e de allti så lätt här i live, it. Nu börjar de no likn en riktigär kris.

 För några år sen så to teven helt plötslit eld. Men no ha ja lärt mej leva utan den, å för de mesta går de rikit bra. Ishockin å formulan kan man allti fara ti Grönan å si på å fotbolln spelar dom bäst utan min hjälp.

 Häromveckan börja de lukt bränt gumi från tvättmaskin, å sidu på fan om it den brinner i sin tur. Men nu springer gumman hemma hos pappa sin å tvättar, så de blir ju nytta förenat me nöje, liksom. För oss alla, om ni förstår va ja menar.

 Å i morse sopa hon sönder kaffepannan. Men it e de någå större problemär me de heller it, ja kan ju allti trask iväg ti TB på mårånkaffe. Då får man ju nyhetena på sama gång. Eller så ti Virtaska, så blir man lite kulturliger tilika.

 Men nu börjar de lukt bränt ur kylskåpe. Å de sjutton e nog å artar sig ti kris de. För hur ska ja sen håll öle å lonkeron i passligär temperatur?!

Utvecklingsområde

Sådärja. Då har jag adrenalin i kroppen så att det sjuder om det igen, blodtrycket närmar sig sådana höjder att vår företagsläkare skulle förpassa mig till ett vilohem.

Orsaken?

Jo, lyssna på det här: Meddelanden 2013-04-15 ELY-centralen i Nyland.

Under detta års första kvartal har ELY-centralen i Nyland betalat ut sammanlagt 2,7 miljoner euro i stöd till 156 företag.

I utvecklingsunderstöd betalade ELY-centralen sammanlagt 1 299 309 euro till 113 små och medelstora företag. Stödet var i genomsnitt 11 498 euro/företag

Utvecklingsunderstöd beviljas för startbidrag, förberedande finansiering och andra utvecklingsåtgärder, det typiska är internationalisering.

Sådär långt låter allt väl och bra, men så ser jag att;

Den överlägset största stödtagaren, enligt samma pressmeddelande, var - Hör och häpna! - Raseborgs stad. Som fick ofattbara 555 000 euro i understöd.

Räkna nu ut ni hur många procent av företagsstödspengarna Raseborgs stad får, fundera sedan på varför.

Tur att jag har mina nitron nära till hands.

Förbindelser

Jag måste medge att jag varit aningen orolig; Ska jag eller ska jag inte få bli gräsänkling. Men det ser ut att lösa sig, min hustru får som hon vill, hon reser iväg lika glad och lycklig som jag blir då hon äntligen kan göra det.

Nu kan det hända att många av er reagerar med viss antipati mot ovanstående lättsinninga yttrande, men det reder väl upp sig med en aning bakgrundsfakta.

Saken är nämligen den, att de som vill resa med morgonbåten från Åbo mot Mariehamn-Stockholmhållet har vissa förbindelseproblem. Det verkar som om det i dagens samhälle inte går att ordna kollektivtrafiken mellan Hangö och Karis så att man hinner med det tåg som går till Åbo för att hinna med båten. Problemet är inte stort, enbart 15 minuter stort, men dessa 15 minuter är jäkligt stort om tåget redan gått.

Bubi Asplund från svenska YLE har med gediget journalistarbete lyckats locka ur persontrafikchefen på Matkahuolto, Jukka Ylitalo, en helt vansinnig kommentar; "man kan ta kontakt med kommunerna, i det här fallet Hangö och Raseborg, och NTM-centralen", säger han.

Som företagare har jag nog svårt att förstå varför det är kunderna som ska se till att kommunerna ser till att företagaren står till tjänst med den service företaget vill sälja, man kunde kanske tycka att det är företagaren som ska se till att de tjänster kunden vill ha finns till salu.

Och att få det vrängt till att "man nog kan överväga att lägga tillbaka den turen om behov finns" ger hela saken ett visst löjesskimmer, då det är frågan om ett enkelt 15 minuters flytt av en busstur.

Men måhända har företagen Matkahuolto och VR kommunikationsproblem, förbindelsen är bruten, de kan inte studera varandras tidtabeller. Kanske kunde de, i allmänhetens intresse, "chatta" med varandra på FaceBook.

Billigare än mötesarvoden i miljonklassen vore det väl i alla fall.

Tankar kring våren

Visst, jag medger. Det är inte alltid jag beter mig i enlighet med de normer samhället i övrigt ställer upp. För att ta ett exempel; Senaste natt vaknade jag strax efter klockan tre, det ösregnade. Herregud vad jag blev lycklig! Det var nästan så jag ville hoppa högt av glädje och väcka min lugnt sovande hustru med glädjerop, sång och dans.

Så ska man nog inte göra då man vaknar mitt i natten av att det regnar, sade mig mitt andra jag med barsk röst. Hon fick fortsätta sova, lugnt ovetande om hur nära hon varit att bli väckt.

Men, då jag med förtvivlans blick under de senaste dagarna sett hur snöhögarna på Park trotsar allt arbete, vägrar att minska, samtidigt som dagarna tills vi ska bära ut bord och bänkar obevekligt minskar - Ja, jag tackar alla vädrets makter för regnet. Må det regna i några dagar till, Tack!

Mareografen

Den gamla anrika mareografen, ursprungligen kallad limnigraf, verkar helt plötsligt ha blivit på tapeten. Eller då främst den fallfärdiga tillhörande bryggan. Igen. Det kommer brev och förfrågningar från alla håll och kanter, somliga av dem helt oväntade, men så här verkar det ju ofta vara; Det är många som får samma idé eller tanke ungefär samtidigt.

Nu slumpar det sig så att jag dessutom under de senaste två månaderna gjort ett litet forskningsarbete i husets historia (med tanke på en kommande artikel på annan plats), så jag kan väl delge er något av den i korthet. Även i korthet blir det ganska långt, så stå ut med mig en stund.

På initiativ av Ryska centralobservatoriet i S:t Petersburg beslöt den kejserliga senaten 1884 begära anslag för inrättandet av en limnigraf i Hangö. Tanken fick fäste, och senaten gav de behövliga pengarna, ställde limnigrafen under Finska Vetenskapssocietetens skyddande vingar och ärendet kunde börja sin byråkratiska färd mot fullbordat faktum; Det vill säga själva uppförandet av byggnaden.

I slutet av september 1885 höll Finska Vetenskapssocieteten ett sammanträde där man bland mycket annat konstaterade att senaten nu gett pengar till uppförandet av limnigrafen i Hangö. Man gav då öppen fullmakt åt statsråd Adolf Moberg att föra förhandlingar med Hangö stad. I februari 1886 har man så undertecknat alla papper mellan den vetenskapliga societeten och staden, saken är klar. I den Finska vetenskapssocietetens årsberättelse kan man läsa att Hangö stad genom kontraktet förbundit sig att mot en ersättning på 6 150 mark låta uppföra limnigrafhuset samt för en årlig summa på 150 mark sköta uppvärmning, underhåll och tillsyn då huset står klart.

På den tiden tog det inte åratal att smälla upp ett hus som staten ansåg sig behöva, huset var klart redan till sommaren och den 20 juni 1886 inleds själva verksamheten. De första mätningarna av havsytans nivå görs, allt är frid och fröjd.

Finlands första limnigraf är i funktion, historia är än en gång gjord. Mätningarna av havsvattenståndet pågår ännu i denna dag.

Nu förfaller den gamla tillhörande bryggan, som på  sin tid var så viktig för hela verksamheten men nu inte längre behövs. Det är synd och skam, kanske rent av brottsligt, att en så viktig del av inte bara stadens, utan hela landets historia ska få förfalla på detta sätt på grund av att några byråkrater inte kan komma överens om vem som ska stå för kostnaderna.

Hangö the- och kaffehandel

Lördagen den 10 april 1909 kan man in Hangö-Bladet läsa följande lilla trevliga notis:


 "Hangö the- och kaffehandel, inneh. fru E. Martin" öppnas i dag för allmänheten. Vi voro i torsdags i tillfälle att kasta en blick in i den nya affärens lokal i Falleniuska gården vid Vinkelgatan och kunna försäkra att en trefligare, mera inbjudande specialaffär är man icke ofta i tillfälle att se. Inredningen är smakfull och modern, arrangemangen med kundernas expedierande fullt tidsenliga. Om man så önskar kan man få sitt kaffe maladt i affärens maskinkvarnar, drifna med elektrisk kraft. Utom kaffe, the och chokolad erhålles där äfven sötsaker, s. s. marmelader, karameller, ckokladkonfekt m. m.

 Det där med att få sina kaffebönor malda på plats är någonting jag förstått börjar vara på modet ute i världen igen. Få se hur länge det tar innan vi hittar någon driftig företagare som börjar syssla med dylikt även i vår lilla stad, doften av nymalet kaffe är någonting som är väl värt ett litet tilläggspris.

Agricoladagen

Det verkar bli allt mer på modet att visa all sorters mer eller mindre oväsentlig statistik, så nu hade jag tänkt mig ta efter det exempel de stora mediehusen föregår med.

I morse trillade det nämligen in ett meddelande från ELY-centralen om att man nu har färdigställt verksamhetsstatistiken för de allmänna biblioteken i vårt land, de siffrorna bestämde jag mig således för att ta en titt på.

Så dit slösade jag bort ett antal timmar, det var egentligen inte ens rolig läsning. Hade kunnat lägga patiens i stället och mått mycket bättre.

Men aningen intressant var det väl att konstatera att vi svenskspråkiga i Hangö i medeltal lånar 3,44 böcker per man, på årsbasis, medan vår finskatalande motsvarighet lånar hela 5,27 böcker.

Man får väl hoppas att det här betyder att vi svenskspråkiga då köper våra böcker i stället, i annat fall betyder det att vi håller på att bli illitterära i jämförelse med våra finska bröder.

Och det vore verkligen inte så bra.

Nya tider

Sådärja, gott folk. Måhända är det någon av er som råkat uppmärksamma det faktum att jag inte skrivit någonting på en tid. Orsaken är väl för de flesta uppenbar, jag har suttit fast dygnet runt i en replikövningskarusell.

Hangö svenska teaterförening uppförde sin första Hangörevy på 12 år, det var aningen krävande för oss förstagångare. Nej, det var mer än aningen krävande.

Det finns några personer jag vill framhäva i mitt lovtal till alla de medverkande, främst vill jag tacka alla mer eller mindre frivilliga såväl i publik och som aktörer i själva föreställningen,

Jag vill från föreningens sida tacka Raili Peni från föreningen HAIK för utlånandet av den röda mattan. Man hittar hjälp på de mest oväntade ställen då den behövs.

Jag vill naturligtvis tacka Maggi Sjöblom för den goda soppan och bullarna. Jag har ingen aning om hur vi lyckades sätta i oss bulla för 160 pers då vi bara var 100, vilket bevisar hur goda de var. Och utan soppa blir det ingen sopprevy.

Jag vill tacka alla medverkandes anhöriga, såväl hundar som katter, för att de stod ut med vår frånvaro hemifrån under den senaste veckan.

Och Rainer Roth ska tackas för det ackompanjemang han framförde till våra klagolåtar, utan honom hade det inte gått ens nära på i takt.

Jag vill tacka Hangö stad och Brankkis, så klart, för all deras hjälp, och vår regissör Marga Nordman ska väl ha ett tack, men ännu en gång känner jag mig tvungen att tacka alla övriga medverkande, utan Er hade det blivit till ingenting!

I synnerhet de som stod bakom allt det arbete som inte syntes, men nog hade märkts om det inte fungerat ska ha ett stort tack, tack till Robbe, Janne och Victor!

Och nu ska vi inte glömma flickorna från South Coast Dancers! Utan deras vickande på rumporna hade jag haft det mycket tråkigare!

Tack!

Nu ska jag sluta tacka innan jag blir gråtfärdig. Men en påträngande tanke uppenbarar sig obevekligt; Vad ska vi göra nu med all den tid vi har överlopps?

 

Men nog är det publiken som ska ha det största tacket! 

Utan er hade vi aldrig hittat på att göra revyn överhuvudtaget!

Nya Tider

Obekräftat skvaller

Detta är ett inlägg som det är meningen att jag ska ljuga upp er så att sockorna trillar av er i. Men då jag nu är så förbaskat dålig på att ljuga trovärdigt ska jag i stället ta upp en rätt allvarlig sak jag hörde häromdagen, tidigare i morse.

Staten har som bekant i sin stora visdom bestämt sig för att minska på bidragen till kommunerna, samtidigt som man vill öka kommunernas ekonomiska ansvar. En enkel matematik ger naturligtvis vid handen att det här inte blir roligt.

Men nu har vi för en gångs skull tur i Hangö. Staten har nämligen bestämt sig för att gå in och hjälpa oss, genom att ta över gamla Mau-mau och göra en samhällsnyttig insats. Meningen är att man ska uppfylla de löften man i tiderna gav då man lovade ge kompensation för att kustsektionen avskaffades.

Projektet blir ett pilotprojekt i landet, som syftar till att underlätta de problem som ensamstående herrar kan råka ut för nu och då, arbetsnamnet för projektet är "Röda lyktan".

Arbetskraftsminister Ihalainen lär ställa sig försiktigt positiv till tanken och menar på att det här ger arbetstillfällen åt den underutbildade delen av unga kvinnor, medan vår minister för utvecklingsarbete Hautamäki anser att det kan finnas en viss risk för svartarbete. Det kan bli diskriminerande i längden, därför måste man vara noga med att få även små gula, bruna och röda pojkar på jobb. Inte enbart gråtrista flickor.

På det lokala planet har ännu inte ens Kavander uttalat sig, men jag ser med stor förtröstan på framtiden.

Skärtorsdagen

Skärtorsdagen, som firas i dag, är enligt gammal folktro den dag då häxorna begav sig till Blåkulla för att fira häxsabbat med djävulen. Detta förorsakade allehanda försiktighetsåtgärder i form av gömda kvastar och spisrakor, stängda skorstensspjäll och gevärsskott i luften för att försvåra häxornas förehavanden. En och annan påskeld kunde därtill råka bli för tidigt tänd.

Enligt en annan folktro är detta den dag då Jesus tvättade lärjungarnas fötter och inom modern asatro använder man istället denna asen Tors dag till att förbereda vårblotet, måhända med otvättade fötter.

Vi andra använder dagen till att rusa runt och fylla på våra förråd inför den ovanligt långa helgen, för "i morgon är kanske för sent min vän" som det sägs i den gamla sången.

Var så snälla låt bli det där skjutandet, annars ska ni ha en trevlig kväll. I morgon är det den längsta långfredagen någonsin och då är jag tyst. Åtminstone ska jag försöka, jag lovar.

Benccu har fixat ett snyggt Påskkort åt oss alla! Tack!

Påskens tidtabeller

Öppethållningstiderna i matbutikerna under nu infallande påskhelg är som följer: På torsdag och lördag håller man öppet som normalt, på fredag och söndag är det stängt. På måndag får småbutiker ha öppet.

Alko stänger sina dörrar på torsdag kväll klockan åtta och öppnar dem igen på tisdag. Kan vara värt att bunkra vinet inför helgen redan i dag, trängsel väntas.

Bankerna stänger för sin del redan på torsdag klockan 13, kanske för att dess arbetare ska hinna bunkra sitt vin och sin påskmat, eller så gör de det bara för att de nu är banker och gör som de vill. Öppnar gör man som normalt på tisdag.

De som hunnit till butikerna efter våtvaror och är i behov av Apoteket kan gå dit på torsdag fram till klockan 18, på lördag fram till klockan 15 och på måndag mellan 12 och 14.

Bussar och tåg går det väl så gott som inte alls, det kan löna sig att i god tid kolla upp dessa tidtabeller om man ska ta sig någonstans. Busstidtabeller hittar man HÄR, och tågtidabeller finns det HÄR.

De kringstrykande häxornas tidtabeller går inte att förutspå, de kommer och går som de vill numera.

Musikverkstad

I staden ordnas nu under våren i samarbete med yrkeshögskolan Metropolia avgiftsfri utbildning för unga musiker. Kursen är avsedd för ungdomar i alla åldrar. Tyvärr kom det ett meddelande om det hela rätt sent, så intresserade får skynda på att anmäla sig.

Meningen är att de unga ska få en liten inblick i en yrkesmusikers vardag. På den första av den tre dagar långa kursen får man veta något om en musikers möjliga karriärstig, på den andra är det instrumentundervisning och på den tredje en blandning av de två första.

Om ni känner någon som kan vara intresserad var vänliga och berätta om det här för dem, det kan vara väl använda timmar för en ung musiker. Åtminstone knappast helt bortslösade.

Som sagt är det gratis, men man ska ha ett eget instrument.

Det våras

Gårdagens varma och soliga väder i kombination med den för årstiden ovanligt stränga kölden som rått under senaste tid fick verkligen Hangöborna att röra på sig. Till och med jag vågade mig för första gången på en herrans massa år ut på det frusna vattnet, en grej som jag annars mer än gärna överlåter åt sådana som idkar pilkfiske eller annat som för mig ter sig konstigt.

Bilder på det för våra trakter ovanliga fenomenet med blank is har tagit fram fotografen i många av oss, bilder har kommit från många olika håll och fler ser man dagligen på Facebook - om man hör till de som gått med i det eländet.

Den första bilden är tagen av Petski Lindholm redan för några dagar sedan, den andra är tagen av Benccu Lindholm i går och den sista tog jag själv på min söndagspromenad.

En snabbtitt på vad meteorologiska institutet utlovar för väderlek de närmaste dagarna ger vid handen att vi kan fortsätta njuta av sol på dagarna och köld på nätterna, så den blixthalka vi har på vägar och trottoarer är någonting vi måste se upp med. Gå försiktigt, gott folk!

Mörkt

Så var då årets första mörkläggning överstånden. Nog måste jag säga att det kändes bra underligt då mitt vanliga riktmärke för att hitta hem, den alltid lysande månen i vattentornet, slocknade.

Kyrkan besökte jag, lyssnade till vackra toner skrivna av Bach, Beethoven och Schubert, tolkade av trion Rantala, Myyrä och Saarikoski. I stämningsfull belysning från stearinljus.

Det hela var så vackert och fint att min kameralins blev för tårögd för att ta bilder.

Sedan halkade jag i mörkret ner till Frihetsmonumentet för att få mig en värmande korv, vilket lyckades riktigt bra då man hade ordnat med hjälpbelysning i form av brinnande vedträn och mera stearinljus. Scouternas brasa var nog ingenting man behövde brandmäns övervakning till att klara av att ha under kontroll, men visst brann där något litet i den med. Den var så pass i skymundan i mörkret, mitt på stranden, att jag var tvungen att fråga en av åskådarna var den var.

Och så var det naturligtvis någon som kände sig tvungen att fara ut och halka omkring på bergsknallarna i mörkret, med ambulanspersonalens tillkallande som påföljd. Antagligen borde sådant idiotbeteende förbjudas och hindrande staket med varningslampor borde väl placeras ut.

Men vad hjälper nu egentligen förbud mot vanlig mänsklig dumhet?

Att vi mår gott då det går bra, ja

Sådärja. Söndagens "Må bra"- tillställning, således. Usch vad jobbigt namn på en mässa, för övrigt.

Efter att ha löst biljett drack jag en kopp kaffe och åt en laxsmörgås, brödet var billigt kaffet inte. Som bordssällskap hittade jag en gammal bekant, vilket alltid är trevligt, som satt och pinade i sig någonting soppliknande. Lär ha varit väldigt kryddstarkt.

På det hela taget verkade det på mässan vimla av idel bekanta ansikten, men det är väl så det blir i en småstad, och de flesta såg någorlunda välmående ut. Ett av de mera okända ansikten jag råkade ut för var en av orsakerna till att jag alls var där, musikern från Sierra Leone, som trummade fram musikaliska rytmer från Afrika. Föreställde det visst, tror jag. Han som spelar ser för övrigt bekant ut, på något sätt.

Och så minglade jag mig fram bland besökare och utställare. Beundrade bland annat en dam som fick fötterna tvättade. Inte vet jag riktigt vad de höll på med, men hon såg ut att må bra av det.

Så uppträdde den välbekante Riikka, med sång, behjälpt av musiker på diverse instrument som gjorde att åtminstone mina öron mådde bra. Om jag inte minns fel gömmer det sig en trummis där någonstans bakom på bilden, de är alltid svåra att fånga på bild de där batteristerna. Jag tog mig i samma veva tid att ta en kort svängom med en dam jag var skyldig en dans. Hon såg ut att må bra av det.

Besökarantalet trodde jag först att var stort, för det var tidvis rent av trångt om utrymmet, men vid en närmare titt kom jag fram till att majoriteten bestod av utställare och andra fribiljettspersoner. Synd, för alla tillställningar vi har i staden är väl värda ett besök och en inträdesbiljett. Man mår på riktigt bra av sådant, i synnerhet sådant här som är i välgörande syfte.

Jag undrar ändå om det var någon annan än jag som betalade inträde?

Fotografering pågår

Många har säkert, vet jag, funderat över orsaken till att jag inte destomera refererat den egentliga Må Bra dagen. Den som gick av stapeln i söndags, vilken jag ofta refererat till i olika inlägg. Genom åren dessutom, Zontorna är väl värda att puffas.

Orsaken till att jag inte gjort det är väldigt enkel och simpel, den är en liten, liten  papperslapp, som jag hittade fasttejpad på ytterdörren till stadshuset. Då jag redan var på väg därifrån:

Jag tog en minst en hel drös bilder från tillställningen, min hustru tog en ännu större drös bilder... Men jag vågade inte publicera dem. Inte någon av dem. Och text hade jag inte lust att lägga då jag ser dylikt, utan att veta varför jag måste ha lov av staden för att fotografera på en av Zontaföreningen anordnad tillställning.

Nu, för några minuter sedan, fick jag en förklaring till lappen, som jag alltså hade trott att betyder att jag inte får fotografera utan stadens lov; Jorma Nousiainen (stadsfullmäktigemedlem och ordförande för i lappen nämnda nämnd), med benägen hjälp av en okänd kvinna i bakgrunden, sade att det här enbart betyder att Kulturnämnden har rätt att ta bilder på oss alla som deltar. För att användas om det någon gång kan behövas i marknadsföringen.

Så kan man göra sig svårigheter i onödan. Sista gången jag bryr mig i en lapp jag, nästan, aldrig sett. Stadens informationsflöde visar sin bästa sida än en gång.

Referatet, med bilder, kommer i morgon.

Rizzle på Grönan

Senaste söndag råkade jag ut för någonting verkligen trevligt i överraskningsväg. Det nu så populära bandet Rizzle från Pargas gjorde en gratisspelning på Grönan. Att det var en Må Bra dag på stadshuset som jag borde rusa till var förstås en olägenhet, bra mådde jag på Grönan till tonerna av Irländsk folkmusik - eller Irländsk och Keltisk, som de själv säger på sina hemsidor - men så är det ofta i den här staden. Evenemang går på varandra.

Att få lyssna till en sjumannaorkester på söndag förmiddag är någonting som definitivt inte hör till vanligheterna numera, men som Stenström så bra frågade i sitt korta inledningstal; "Ni har alltid tyckt att musiken börjar för sent, är det här tillräckligt tidigt?"

O ja. Mera sådant.