Återblick på 1891

Tidningen Hangö för den 31 december 1891 ser tillbaka på året som gått på detta uppbyggande sätt:

På årets sista dag
Med rätt eller orätt anser man sig wid ett årsskifte kunna ställa det gångna året till räkenskap för de händelser, som därunder passerat, och de wäckelser till godt eller ondt, som därunder gifwits. Med orätt sker det, om man helt och hållet förbiser, att de stora händelserna sällan ha sin rot och sitt upphof endast uti den stund, som sett dem födas. Men det är icke heller onaturligt, om man, särskildt wid de sorgliga tilldragelserna, frågar sig, hwarför de inträffat just då och om icke möjligen i grunden den närwarande tiden bär största skulden för att de ej helt och hållet kunnat undwikas.

Med wemod är det därför som fosterlandswännen ställer året 1892 till räkenskap för hwad det gifwit oss af godt och ondt. Ty dess lifssaga präglas ej af händelser, wid hwilka man gärna dröjer. Det gömmer twärtom på en rad af pröfningar, som icke ens synas wilja utesluta erfarenheter, liknande den enkle, men hjältemodige bonden Paawos förtwiflade kamp mot hunger och nöd. Den odlingsbara grund, på hwilken wårt folk under årtionden bygt, har blifwit rubbad. Wi weta ej hwad som i wår småningom och med kärleksfull omtanke uppförda statliga byggnad skall få stå kwar. Som en liten, undanskymd och obekant nation äro wi hänwisade uteslutande till oss själfwa och framför alt till wåra statsmäns karaktärsfasthet och fosterlandskärlek.

"Land skall med lag byggas", dessa wackra ord ur Uplandslagen finnas djupt inpräglade i wårt rättsmedwetande. När därför en kränkning af det gång på gång inträffar, så är wäl detta den swåraste pröfning, som kan drabba den undersåtliga wördnaden och trofastheten. Dessa egenskaper ha dock alltid utmärkt det finska folket och skola wäl också framdeles göra det. Tung och nedstämmande är emellertid erfarenheten, att den gamle landshöfdingens modiga och behjärtade sinnelag icke synes ha gått i arf till många af wåra uppsatte män.

Då nu till på köpet nöden hotar att blifwa och redan flerställes blifwit en fruktanswärd gäst hos oss, är det swårt att med glad förtröstan se tiden an. Men när man känner, att missmodet är det första steget till likgiltighet och slapphet och då man ju dock samtidigt kan dröja äfwen wid företeelser af lyckligare art, såsom t. ex. språkstridens fortgående tendens att aftaga folkupplysningsarbetets glädjande framgångar särskildt på folkhögskolans område, lantdagens fasta uppträdande i flere af de på dagordningen stående politiska frågorna o. s. w., när man således erfar, att det ännu finnes urskiljning och lifskraft hos det stora flertalet af wårt folk, då måste man ju för wår framtids skull hoppas, att nedslagenheten ej skall winna någon terräng. Må wi fast hällre söka widmakthålla wår starka och dådkraftiga förtröstan så länge som möjligt.

I sådan afsikt tillönska wi wåra läsare - ett godt nytt år.