Ännu en lönnkrog

I tidningen Hangö från den 19.1.1939 kan vi läsa om en häxjakt i modern tappning. Tillåt mig gissa att vittnet och svaranden i följande inlägg inte var bästa vänner:

Interiör ur sprittråkarnas verksamhet

Målet mot sjömanshustrun Selma Alina Signell, vilken vid rådstuvurättens sammanträde senaste måndag dömdes till 8 månaders fängelse för yrkesmässig spritförsäljning var i många avseenden rätt märklig.

Bl.a. berättade den till rätten avgivna polisrapporten om den fräckhet, varmed svaranden vid beslagstillfället uppträtt i akt och mening att blanda bort korten.

Omedelbart efter det polisen inträtt i hennes bostad, hade fru Signell ryckt till sig ett emaljerat ämbare, vari förvarades cirka 3 liter smuggelsprit och vilket av polisen förklarades beslagtaget. Större delen av ämbarets innehåll hade hon hällt i ett slaskämbare samt därefter med det nu nästan tomma ämbaret begivit sig till angränsande rum, där hon - allt enligt polisrapporten - uppmanat sin man, som låg sjuk på sin säng, att kasta sitt vatten i ämbaret. Detta hade dock förhindrats och man hade kunnat konstatera, att ca. 100 gram ren smuggelsprit ännu fanns kvar i ämbaret, som förklarades beslagtaget.

Hustru Signells trädska var emellertid ej slut därmed. Under genomletningen av lokalen kom man bl.a. upp på vinden och frågade här vilken av skrubbarna tillhörde fru Signell. Denna uppgav då, att en av skrubbarna var hennes och denna genomletades utan något resultat. Mittemot denna genomsökta skrubb fanns en annan. Då polisen tillfrågade henne, vem denna tillhörde, svarade hon till att börja med undvikande men nödgades till slut medge, att den tillhörde henne. Den var emellertid låst, och då fru Signell ej sade sig hitta nyckeln, nödgades man bryta upp skrubben. I densamma fann man riktigt nog en spritdunk, innehållande 10 liter smuggelsprit. Då man ånyo kom ned i bostaden, uppgav fru Signell, att hon nu funnit nyckeln till skrubben på golvet i bostaden.

Detta om själva beslagstillfället. Dagen efter beslaget infann sig hos polisen sjömannen Hjalmar Ferdinand Konstantin Österlund som uppgav, att den i skrubben funna spritdunken var hans. Han hade funnit den på en holme - hur annars? - och hämtat den i land men ej velat förvara den hemma utan i smyg fört den till skrubben, till vilken han hade nyckeln. Den nyckel fru Signell uppgav sig hava hittat i bostaden var i själva verket, uppgavs det nu, en kappsäcksnyckel, som alls ej passade till skrubben.

Vid målets handläggning inför rådstuvurätten vidhöllo de tvenne svarandena sina uppgifter. De voro t.o.m. utrustade med rättegångsbiträde, som uppgav, att fru Signells man länge lidit av ledgångsreumatism, för vilken sjukdom han av en läkare blivit ordinerad gnidning med sprit. Dylik sprit hade även på laglig väg för ändamålet anskaffats. Om det även kunde anses troligt, att ämbaret innehållit sprit, vilket enligt rättegångsbiträdet ej bevisats, så återstod ännu att leda i bevis, att denna sprit var smuggelsprit.

Vittnena, något över tio stycken, skötte emellertid om att rätten ej behövde hysa någon tvekan beträffande svarandes brottslighet. Den ena efter den andra visste förtälja, att det varit allmänt känt i staden, att fru Signell sålt sprit, och själva hade de, en eller flera gånger, hos henne tillhandlat sig av denna vara. Ett av de många vittnena visste bl.a. förtälja, att fru Signell sysslat med sprithantering i cirka 7 års tid och att han - vittnet - under årens lopp tillhandlat sig för cirka 1000 mark av denna vara hos svaranden. Han hade själv bevittnat, huru hon mätte upp spriten, och han berättade, att priset varierade mellan 10 och 25 mark per kvarts liter. I början hade fru Signell sålt spriten billigare för att skaffa sig kunder, men senare, då hon var säker på sin kundkrets, hade hon höjt priset under uppgift att spritens pris stigit. Nästan hela senaste vinter tog hon sålunda 25 mark per kvarts liter. Vittnet hade ytterligare sett, hur en okänd mansperson ett par skilda gånger inköpt hos svaranden en hel tioliters spritdunk. Ytterligare berättade vittnet, att fru Signell i sitt hem sålt glastals i te, kaffe eller sockervatten färdigt uppblandad sprit, som kunderna konsumerat på platsen. I regel hade denna blandning kostat 5 mark per glas. Vittnet trodde sig kunna beräkna, att fru Signell under årens lopp förtjänat minst 20.000 mark på sin olagliga hantering.

Sedan vittnena framfört sitt förkrossande bevismaterial sökte svarandens rättegångsbiträde göra troligt, att det ännu ej skulle framgått, att svaranden yrkesmässigt försålt sprit, utan borde hon dömas allra högst för fortsatt spritförsäljning.

Rätten dömde svaranden till 8 månaders fängelse.

Sjömannen Österlund, som så ädelmodigt tagit på sig den på vinden anträffade spritdunken, fälldes till 750 marks böter för olaga innehav av sprit.