Mode - Damhattar

En av mina favoritkåsörer "från tiden" har i tidningen Hangö, torsdagen den 18 mars 1909, följande samhällsupplysande inlägg:

Damhattar.
Det var något ovanligt på färde i går inom vår damsocietet. - Trots det hiskeliga yrvädret, som tornade upp snön i drifvor, där galoscherna hälst blefvo efter, trots den fruktansvärda sydosten, som vållade att kjolarna --- nå ja - och trots att det var onsdag, den värsta arbetsdagen, såg man damer i rörelse från arla morgon till sent på aftonen - nervösa och icke så litet retliga. Hvadan denna plötsliga rörlighet inom damvärlden i det förskräckliga kaofyrförstörande ruskvädret?

När jag tidigt på morgonen, jag tror minsann klockan kunde vara vidpass 9, trefvade mig fram genom drifvorna på väg till byrån såg jag redan då en hel hop unga damer i rörelse och alla styrde de kosan till Grand. Herrar brukar man ibland på morgnarna få se klifva samma väg, dock icke fullt så tidigt, men damerna? Har det varit något bättre "polterabend" och nu dagen efter lilla halfvan öl? - - men nej, det kan inte vara möjligt.

Besluten att undersöka saken i minsta detalj, i synnerhet som damernas antal med hvarje minut växer ansenligt, stegar också jag åt Grand till. Här är redan förut damer som mannagryn. Orolig, spänd förväntan i alla dess näpna anletsdrag, öfver hvilka Morfeus ännu mildt håller sin hand. Man går nervöst af och an, man hostar så smått, och man nickar afmätt, litet för afmätt, åt bekanta och kanske äfven någon gång åt obekanta - det är inte så noga, så här tidigt. Plötsligt går en häftig rörelse genom damernas stora hop - jag har hört ett par dubbeldörrar slås upp i änden af en korridor och ditåt gär strömmen - oemotståndligt, hejdlös. Jag rycks med och föres fram, prässad mjukt och lätt mot - nå ja --- mot diverse.

Vid ingången till ett rum - N:o 3, hinner jag läsa på dörren - trycks jag in mot en vägg och 1 st. vedlåda, urstånd att röra mig. Dock kan jag härifrån kasta blicken in i rummet. Där är fullt med damer och alla ha de något i hand eller på hufvudet och gå de i tur framför en stor spegel. Snart komma några ut med väldiga papperspåsar i händerna och på påsarna står med hög stil A. Levison, Åbo - Ahaa! Nu har saken tagit en annan vändning - det mystiska har försvunnit och nu visar den blott en sida - den rent kvinnliga, eller kanske den rent kvinnligt koketta. Snart minskas damernas antal och jag smyger mig obemärkt in i helgedomen.

På långa bord stå uppradade märkvärdiga, mycket färgstarka föremål. De många damerna placera de underliga föremålen på respektive hufvuden och så gå de fram till spegeln där de stå länge, vridande och vändande och skarpt mönstrande sig. Några försöka alla föremål, som finnas på de långa borden - de se mycket nervösa ut. Andra försöka endast några få tills de stanna för ett och så placeras det i en papperspåse och så se de mycket nöjda ut och så gå de.

De äro lustiga de här föremålen - några äro som kastruller, utan handtag - men höga och breda. Några äro som stora nåldynor, de ha alla hål i, hvari damerna sticka sina koafyrer, när de stå framför den stora spegeln. Några äro som flygmaskiner med stora vingar och hängande bjärta band - antagligen släplinor. Men alla föremålen äro så innerligen granna och vackra att se på, att jag står en stund mållös tills jag slutligen dristar mig af en dam, som tydligen är egarinna till härligheten: "Hva är' de'?"
Med ett klingande skratt och häpen min säger hon:
- "Men min bäste unge man, det är hattar, modernaste pariser vårhattar"
- "?" - ahaa! - "Och de här unga damerna, som köpt af dessa - af dessa -- j-a, af dessa hattar, ska' de gå med dem" ---
- "Ja, de ska gå med dem här i Hangö, så snart vädret tillåter, så snart det blir vår" - sade fröken Levison, för se, det var henne själf jag talade med.

Och jag gick bort, och jag vart mäkta bedröfvad, och jag tänkte, må vädret aldrig tillåta, må det yra, må det yra så att det aldrig blir vår mer!

Charles