Storstadstrafik

Signaturen "Knicke" kåserar på ett förnämligt sätt om den ökande biltrafikens medförande faror i vårt lokalblad den 20/4 1907:





Undrar just huru vi skola se ut efter sommaren 1907. Om vi öfverhufvudtaget se alls ut. Jag menar för de många automobilernas och motorbåtarnas skull.

Våra gator ha alltid egt namn om sig att bära en viss prägel af fridfullhet och man har med största lugn kunnat röra sig längs desamma. Gatutrafiken har tills vidare hållit sig inom mera anspråkslösa gränser och någon fara för lif eller lem har det aldrig blifvit fråga om. Icke ens under badsäsongens lifligaste perioder har trafiken i nömnvärd grad tvungit oss att ha tungan rätt i munnen vid passerandet af en eller annan gatukorsning.

Sommaren 1906 utgjorde dock en vändning till mera allvarsamma förhållanden. Man märkte tydligt att vi då hade vändt ryggen åt det rent småstadsmässiga vis à vis gatukomminikationerna och inträdt i ett skede, som gaf oss åtskilligt att tänka på. Det var med en viss spänning vi lyssnade efter ljud innan vi dristade oss till att kila öfver från en trottoar till en annan. Ljudet var ett regelbundet "töf-töf" ljud och härrörde sig från en illaluktande maskin, som benämnes automobil.

Denna har som kanhända namnet synes gifva till handen, intet gemensamt med hvarken automater eller mobilsuscher. Den är helt enkelt en vagn med motor i ändan. Den störde på ett i näsorna, öronen och ögonen fallande sätt den landtliga friden på våra gator. Men vi klarerade lyckligt alla eventuella kollisioner med det framrusande odjuret. Intet den sönderslogs under hela sommaren och om också en och annan hyrkuskdroschka blef upplöst i sina enklaste faktorer, så måste man dock erkänna att experimentet lyckades öfver förväntan bra.

Återsår att se om vi öfverlefva sommaren 1907. Jag vet två hotell och fyra privatpersoner, som allvarsamt hota de bolag i hvilka Hangöborna och de härstädes vistande främlingarna äro lifförsäkrade. Tycker just hvilken min vi skola göra när 7 (sju) automobiler automrullar här på våra privatgator! Jag skall säga att det inte kommer att bli vidare automobilligt för respektive automobilägare, ty vi komma att sälja våra lif dyrt. Och för oss är det ingalunda någon automobisak om vi ha ett eller två ben att röra oss på - vi äro ju inga automobiler heller!

Jag ser mig redan i andanom en tryckande het julidag släpa mig fram utefter parkchaussén. Jag passerar Söderströmska villan och blicken är redan fastklistrad vid vattenkiosken där iskylt vatten står på is. Då nås mina öron af det hemska, förfärliga ljudet, som är köttkvarnarnas ljud och som höres i dragbasuners skräll i stilla sommarnatt. Rakt framför mig nalkas med svindlande fart en automobil. Jag skyndar på mina steg för att om möjligt söka uppnå vattenkioskens skyddande veranda och skall just ränna öfver chaussens korsning med Parkgatan, då en trumhinnespräckande sirénsignal ljuder i min rygg. I min förfäran hoppar jag ångt ut på Parkgatan. Men där mötes min blick af ett tredje odjur som styr på mig med en fart af 55 km i timmen. Och jag skuttar in på privatområde och häfver i brådskan omkull ett nätt dukadt kaffebord och stannar inte förrän jag hittar mig i en stadigare, bättre tall. Då vänder jag mig om så godt min ställning tillåter, för att se efter de tre automobilerna, men upptäcker till en början intet annat än en större folkskock just i korsningen. Alla stå och titta på en väldig hög af järnskrot och messingplåt. När jag kimmer ned och stiger fram så säger någon att högen tidigare varit tre automobiler. "Nog fanns det folk också i automorullorna", säger en annan, "men dom hittar vi ingenstans".

Det finnes naturligtvis icke öfverallt tallar att klifva upp i, när vi känna den här bensinlukten. Undrar just hur det, dehäran, dehäran, då skall aflöpa. Staden får lof att anskaffa en rymligare ambulansvagn, som vid behof plockar upp oss och ett särskildt renhållningsverk som har till uppgift att från gatorna undanskaffa f. d. automobiler.

Tänk, om vi, sedan friden blifvit osäkrad på våra gator, helst kunde finna lugn på våra fjärdar. Men hvarje tanke därpå är fåfänglighet. Då vi en stilla junieftermiddag ämna oss ut på en liten pick-nick till Låglandet med kaffepanna och hängmatta och metspön och maskburk, och sedan med vår lilla roddbåt hunnit till Märaskär, så ha vi plötsligt en motorbåt rätt förut och en om babord och en om styrbord och en rakt öfver akterstam. Naturligtvis bli vi torpederade af alla fyra på samma gång och då gäller det att simma.

Ja, tillvaron kommer att gestalta sig rätt egendomlig under sommaren af nådens år 1907. Jag vill råda alla att i tid föra upp sina respektive testamenten, ty den första juni börjar det på allvar.

Då blir det lif i trasorna
och int' att dra på hasorna
för då blir man knuffad ur lifvet bestämdt
och det går utan vidare skämt.