Hangöbo till Japan

Timo Nevalainen har bestämt sig för att göra en aningen annorlunda resa, han ska tillbringa två månader i Japan. Som turist.

Det är inte utan att jag känner en viss avundsjuka. Det är annat det, än att blåsa ned till något av de vanliga turistorterna för en vecka eller två.

Då jag träffade Timo i lördags kunde man nog ana en viss nervositet inför resan, men på det hela taget verkade den unge mannen ha läget under kontroll. Pengar fanns sparade, själva resan och boendet var betalt, språkkurser tagna och en hel drös med utflyktsmål fanns redan inplanerade.

Hur det hela framskrider kan man läsa på Timos blogg "From Hanko to Tokyo (and back)", skriven på engelska så alla förstår med första gången.

Tidigt i morse reste han i väg, eller egentligen startade han redan i går kväll för en övernattning vid flygfältet. Jag väntar med spänning på fortsättningen.

Detaljplanen för Casinoparken

Jag har försökt följa med diskussionerna kring ändringen av detaljplanen kring Casino, som nu förts redan en längre tid, men tyvärr måste jag säga att jag inte riktigt hänger med i svängarna.

Detaljplanen har väl i det närmaste gått igenom alla beröda nämnder för utlåtande, en hel del information går att finna på stadens hemsidor och därtill har saken diskuterats både här och där. Mycket av det planerade både ser bra ut och låter vettigt, åtminstone på planeringsstadiet. Men inte sjutton känner jag mig som om jag vore välinformerad för det.

I kväll hålls det ett informationstillfälle, med möjlighet till diskussion, i stadshusets festsal. Jag ser fram emot det här, förhoppningsvis får jag där svar på alla de frågor jag fortfarande har.

Som ett exempel; Vad är det för "avsevärd utvidgning av den lilla restaurang Park" som det pratas om i pappren, samtidigt som man ritat in ett område för stället som knappt motsvarar det vi har där nu? Vem har begärt något sådant? Och; Vem har man tänkt att ska bygga alla dessa simhallar, bryggor och badhus som ska komma till?

Men på ett personligt plan hoppas jag verkligen att åtminstone det här projektet ros i hamn, området behöver verkligen livas upp. Nu börjar området likna en övergiven slum, med ett ruggigt tomt Casino, förfallna skogsparker och en ruttnande estrad.

Simhus

Den gode Benccu reagerar snabbt som sjutton och gräver i sitt arkiv för att svara på den senaste kommentaren gällande simhusen. Men det är lika bra jag inte svamlar mera, utan låter honom ta över:

"På första bilden som är tagen 1920-1930 kan man se att det som många tror att är grunden till ett simhus inte är något annat än fundamentet till en hoppställning. Bild b, senare på 30-talet kan man se från vänster, nytt hopptorn, omklädningsrum, sköljhus, fundamentet till riven hoppställning o till höger simmhus. Pilderna kan vara aningen otydliga då de är uppförstorade."

Vinterlandskap

Det har ju varit en alldeles underbar dag, ett riktigt vårväder. Dagen blir inte sämre av att man i postlådan hittar följande alster:

Den första bilden är tagen av Göran E:sson Lindberg nere vid damernas simhus, en soluppgång. Den andra bilden är en solnedgång från HUS, tagen av Benccu Wikström.

Njut!

 

Helt omöjligt på hal is

Jonej. Inte går det att hålla semester här inte, inte ens en obetald sådan från ett obetalt arbete. Man skulle tycka att livet är nog så krävande, i synnerhet vad som ankommer levandet av det, förutan att man ska bli tvungen att slåss mot utländska spamsidor. Men si nej.

Nåja, strunt i det.

Quattrogroup leker vidare och bollar på för fullt, berättas det på YLE. Inte har man finansiering till bostadshotellet, men nog ska Drottningberg bebyggas, läser jag. Och det samtidigt med att Fabriksuddens projekt påbörjas, inte sedan det är färdigställt så som det var meningen från början.

Vem skulle ha trott det, är min spontana reaktion, kanske vi får ännu en flaggstång.

Ute på stan, som jag traskade runt i då jag besökte min lokala droghandlare vid torget, är det halt. Och från taken trillar det snö och is. Och trottoarerna är oframkomliga och oplogade på många ställen.

Gällande det där sista med trottoarer har jag fått några ilskna brev, husbolagen borde sköta sig bättre sägs det.

Och jag höll nog med, fram till i dag. För inte sjutton vågar man gå på trottoarerna i alla fall, då det trillar saker från skyn på en hela tiden.

Man borde göra som de gamla gallerna i serien Asterix, fram möd skölden.

Mera om skolor, tar det aldrig slut?

I Lappvik fungerar någonting som inte egentligen ska fungera, om jag förstår radio Vega rätt. Man har slagit ihop den finska och svenska skolan. I ett egentligen rätt bra och ganska intressant inslag pratar man med elever och rektorn för skolan.

Här behöver man inte kontakta lärarförbundets ordförande, från tidigare vet man ju att han är emot sådant här språkbadas.

Jag tycker att det låter som om det fungerade bra, trots att reportern på slutet försöker få det att låta annorlunda. Obehörig, kallas rektor Hannu Larinen, för att han saknar ett papper på att han kan svenska. Trots att jag tycker han pratar bättre svenska än många av redaktörerna på radio Vega.

Och i måndagssnacket, YLE västnyland på radio Vega, pratades det om skolböcker. Ilse Klockars visar än en gång att hon är en smart och fix människa, ett lyft på hatten för att hon inte gick i de gropar redaktören försökte gräva.

Konstigt nog har man inte på denna kanal, som numera sysslar med grävande journalistik, reagerat över att en lärare kan ta betald tjänsteledighet, sedan komma tillbaka på jobb över sommaren och på hösten fortsätta sin tjänsteledighet. Visserligen då obetald. För se, på sommaren ska det inte vara någon vikarie, då klarar läraren sitt arbete.

Här kunde man kontakta lärarförbundets ordförande och fråga vad han tycker.

Radioinslagen går det att lyssna på, om man så vill, på YLE Arenan.

Tegelbruksområdet

I alla städer med ens aningen självrespekt ska det finnas ett område som kallas till "slummen", där fattigt arbetslöst folk bor. Under modernare tid har myndigheterna här i Hangö gjort sitt bästa för att flytta omkring vår "slum", främst av och an mellan höghusområdet på Narviksgatan och det på Långgatan. Om och var vi numera har ett sådant område vet jag inte, kanske är det utrotat.

På den gamla goda tiden var det området kring Tegelbruket som gällde. Här ett belysande exempel, hämtat ur tidningen "Hangö" den 17 februari 1912 som citerar tidningen "Tähti":

 Tegelbruks området.

 I tidningen "Tähti" skriver märket A. L:n bl.a.
 I dess ställning av förstadsområde till Hangö är Tegelbruksområdet icke att lyckönska. Då stadens på dryckenskap begivna sämre befolkningselement söka sig dit för att idka självsvåld, så gestaltar det sig såsom det även visat sig på Tegelbruksområdet synnerligen osäkert att röra sig ute isynnerhet efter mörkrets inbrott samt till ock med lifsfarligt, då ingen som hälst belysning förefinnes vid vägarna. För par år sedan funnos några enstaka lyktor utställda på tegelbrukets initiativ till tafikanternas trevnad men denna vinter har man icke kunnat glädja sig ens över sådana.
 Församlingen har för sin del försökt göra vad den kunnat till ortens bästa genom att upphyra där ett rum, vari hållits söndagsskola och på söndagsaftonen bibelförklaring. För avhjälpandet av förenämnda brister borde emellertid innebyggarena på Tegelbruksområdet sammankomma till något allmänt möte, i vars namn de sedan kunde innesluta sina intressen i vederbörande kommuns och den högre ordningsmaktens hågkomst.
 Då hemmen, det uppväxande släktet och allmänna sedligheten äro i fara, så är envar medborgare skyldig att träda till deras värnande.

*

 För vår del instämma vi i allo med den ärade författaren. Förhållandena på Tegelbruksområdet hava redan länge på ett i ögonen fallande sätt varit i behov av att uppmärksammas. Där enskilda icke förmått någonting kunde måhända ett allmänt möte göra sin röst bättre hörd.

Småbrydd

Jag vet inte.

Hur kan det komma sig att det plötsligt blåst upp en sådan ofantlig storm kring inbesparingarna i våra skolor? Det verkar som om det tagit riktigt fart i folk.

Birgitta Gran, som man definitivt inte kan kalla en aktiv bloggare med sina fem inlägg i året, får helt plötsligt sin text citerad på YLE västnyland. Ordföranden för Finlands Svenska Lärarförbund uppmanar föräldrarna i Hangö att anmäla staden till regionförvaltningsverket för att den inte sköter sina uppgifter. Även det här läser jag på YLE västnyland. Hur har han blivit inblandad, och varför?

Vem och vad är det som ligger bakom stormen den här gången, frågar jag mig? Det är ju inte ens valtider.

Att Gran, som varit med och beslutat om inbesparingarna, skriver att hon blivit lurad av tjänstemännen är väl småkonstigt. Men förvånansvärt ärligt. Om hon som fullmäktige- och stadsstyrelseledamot inte förstår vad hon sysslar med borde hon väl, enligt vanlig politikerstil, åtminstone inte basunera ut det till allmänheten. Och att en Dan Johansson plötsligt skriker om att staden missköter skolorna är minst sagt besynnerligt med tanke på hur bra våra skolor alltid klarat sig i nationella mätningar och jämförelser.

Nu försvarar jag inte inbesparingarna. Det är fel att göra inbesparingar på vår framtid. Alltid. Och vad jag tycker om tjänstemän och deras metoder är välbekant.

Men om en erfaren politiker som Birgitta Gran trodde på en tjänsteman som pratade om en försvinnande "guldkant", då kanske vi inte förtjänar bättre.

Någon guldkant har vi inte sett till på många herrans år. Inte någonstans.

Framstegstankar

Då jag, aningen motvilligt, var ut på min dagliga vandring bestämde jag mig för att ta en titt på det kommande byggnadsprojektet vid Högbergsgatan. Det störde mig nämligen att det i dagens VN pratas om "parkområde".

Jag har alltid trott det är en privat gård, det där. Det tror jag fortfarande, området är inhägnat och har både port och postlåda. Huset som skymtar till höger på bilden är väl det som då eventuellt ska rivas.

Men sedan slog det mig att området är betydligt större än så, åtminstone på kartan, vilket fick mig att traska kvarteret runt och ta bilder ur andra vinklar. Och visst, där finns ett outnyttjat område som, med god vilja, kan kallas parkområde. Bild två är från Nycandergatan och den tredje från gården bakom Gröna Kajen.

Även nybygget på Granitgatan, ovanför magasinen i Östra hamnen, passade jag på att beskåda. Inte för att jag blev klokare, huspaketet är välinpackat.

Det byggs flitigt i vår stad för tillfället, förhoppningsvis ska dessa nybyggen i framtiden bebos av sådant folk som flyttar sina papper till Hangö. Vi behöver både folk och skatteören.

Och utanför polisstationen, som det för närvarande ser ut som om vi får behålla ett tag till, stod hela två polisbilar. Och ett litet flygplan kretsade i skyn.

Så visst är vi en storstad. Åtminstone nästan.

Sportlovsveckan

Sportlovsveckan närmar sig med stormsteg. Det är hög tid för ungarna att laga sig ut i snön, om de inte gjort det tidigare. Och det kan man även i år göra på närmare håll än i Ruka eller Chamonix, på det sättet hinner ju de små till kvällen in framför sin ofta så viktiga dator.

På stadens hemsidor finns en det några exempel på vad man kan ta sig till under veckan.

Med mer eller mindre jämna intervaller brukar någon av våra medier göra ett reportage om vad folk ute i världen vet om Finland. Vilket för det mesta är förståeligt lite. Vi brukar skratta åt amerikaner som pratar om isbjörnar på gatorna och annat dumt.

Men nu läser jag på YLE att vargarna har etablerat sig för gott i Västnyland och Benccu Wikström har på en av sina promenader sett något som liknar en isbjörn.

Kanske kunde man använda vårt vilda liv i marknadsföringen av staden som vinterturistort? Och då menar jag inte det vilda liv som förs efter krogarnas stängningsdags.

Bättre begagnat

Det sparas något fruktansvärt igen.

Bildningsnämnden bestämde på sitt möte i går kväll att 20 procent av materialanslagen till grundskolorna ska bort. I praktiken ska det här, bland mycket annat, innebära att inga nya böcker införskaffas.

På YLE läser jag att det som redan är ifyllt i böckerna de har ska gummas bort. Jag läser också att det inte ska köpas nya suddgummin till skolorna, så det blir väl för ungarna att ta av veckopengen för att klara suddandet.

Det där med att det inte köps några nya böcker, eleverna får använda redan från tidigare begagnade böcker, är väl inget nytt. Det upplevde vi nog då jag gick i skolan också. Ofta var det både roligare och intressantare att bläddra igenom böckerna och se vad tidigare användare klottrat i dem, än att lyssna på en torr lektion.

Aningen frustrerande kunde det förstås vara då det varit någon "pinko" som haft boken tidigare, någon som tyckt om att strecka över stycke efter stycke med en pink eller neongrön märkpenna, betydligt roligare var det däremot då någon med anlag för diktkonst eller teckning klottrat.

Man kunde till och med, om man hade tur, lära sig någonting verkligt intressant.

135 år

Det har i dag gått 135 år sedan fundationsbrevet för Hangö stad utfärdades

Gratulerar.

Det här med när staden egentligen är grundad har väckt frågor genom åren, då det bland annat på stadens sidor går att läsa att det är årtalet 1874 som gäller.

Men det är egentligen ganska enkelt, tsaren Alexander II ville ha en stad på Hangöudd och utfärdade en nådig förordning där han grundade en stad den 2 januari 1874. Eller om man ska räkna med den 10, då han fastsällde den första planritningen för staden. Eller borde man räkna stadens grundande från den första januari 1875, då kommunalförvaltningen i staden tog över ansvaret. Den 12 februari1878 undertecknade han hur som helst äntligen fundationsbrevet. Eller den 4, om man ska tro på civilexpeditionen i kejserliga senaten. Allt enligt vår tideräkning, tror jag.

För om man använder den tideräkning ryssarna skrev sina papper med, så blir alla datum några dagar tidigare. Ungefär.

Och om man riktigt vill, för att bli äldre, så kan man räkna från november 1872, då de första mätningarna för den nya staden gjordes av generalerna Thilen och Mickwitz, arkitekten Boman samt landssekreteraren Angher.

Enkelt.

Trolskt

För tillfället är det så lungt och stilla där ute, att det är svårt att tro man är mitt i Hangö. Det är någonting drömskt över det hela. Onaturligt.

Recitationsafton

Numera är det väl, tyvärr kan kanske sägas, inte så vanligt med recitationsaftnar. Förr i världen, då när folk ännu hade tid och lust med sådant, ordnades det ofta en kväll då någon semikändis reciterade dikter eller berättade sagor och berättelser, allmänheten uppskattade för det mesta den här sortens underhållning.

Men det var naturligtvis innan radio, tv och internet tog över världen.

Rikssvensken Niklas Bergendahl, känd för att ha varit den förste som deklamerade Tennyson's Nyårsklockan på Skansen - många av er vet kanske att den traditionen ännu står sig - besökte 1909 Hangö. Hangö-Bladet annonserar den 11 februari 1909 framträdandet på följande sätt:

 - Recitationsafton. I morgon kl. 7,30 e. m. gifver hr N. Bergendahl, känd från Skansen under namnet "Magnis från Nabben" en diktare- och berättarafton i samskolans festsal. Hr Bergendahl reciterar dikter af flere svenska författare, berättar bygdemålsberättelser samt sjunger af Bondesons visor. Dikterna framsäges i stiltrogna dräkter från Gustaf II Adolfs, Karl XII:s m. fl. tider.
 Att döma af recensioner i svenska blad, som företetts oss är hr B. särdeles lyckad såsom recitator och vissångare och borde därför kunna påräkna talrikt besök för sin recitationsafton i morgon.

Tyvärr verkar den här aftonen ha skitit på sig ordentligt, för recensionen i följande nummer av samma blad är inte nådig. Tidningen Hangö är aningen vänligare och konstaterar att "Deklamationen led väl av många bristfälligheter - delvis otydligt uttal, talrika memoreringsfel och en släpig framsägning - men gjordes med värme och känsla"

Det verkar nästan som om gubben varit berusad.

Fastalgsjippot

Jaa-ha, gott folk. Så kan det gå. Då jag egentligen borde varit på fastlagsjippo i Tegelbruksparken låg jag på soffan och stönade med en huvudvärk jag inte känt maken till på flere år.

Jag hade verkligen sett fram emot att få se den halfrivilliga brandkåren med brandbil, äta en varm korv och safta upp mig en aning, kanske renta av skulptera någonting vackert i snö, men nix.

Det där med skulpterande hade nog ändå inte blivit till något, jag är inte precis händig av mig då det gäller sådant, på sin höjd hade jag kanske åstadkommit en ful gubbe.

Till all lycka har vi som en räddande ängel den oöverträfflige Benccu Wikström som orkade masa sig ut på en utflykt till parken i fråga.

Han kan rapportera att det bland besökarna kunde ses en klar uppdelning i intresseform, de yngre var klart mer intresserade av brandbil och pulkkabacke medan de äldre föredrog den grillade korven. Inte så förvånande kanske, men visst bongar jag även en och annan äldre i lekartagen på bilderna han tagit.

Det ser så roligt ut så nu harmar det ännu mera att jag inte var i form att delta!

Fastlagssöndag

Någon uppmärksam läsare kanske hann se mitt senaste inlägg för dagen, numera raderat, som var ett riktigt rådderi och underhållning i klass med de bästa nyheterna på radio Vega. Att blanda ihop dagar på det sättet jag där gjorde, på nyktert huvud, är inte bra. Gubben börjar bli gammal.

I dag är det lördag. I morgon fastlagssöndag.

I morgon, om vädret tillåter, ska det bli snöskulpturer och varm korv med saft i Tegelbruksparken. Det har föreningen Hem & Skola lovat. Det ordnas nämligen mellan klockan 12 och 14 någonting man kallar "Fastlagnisjippo". Om det inte är tryckfelsnisse som bråkat med dem kan det verkligen bli skoj. Jag har aldrig varit på ett fastlagnisjippo förut.

Då jag riktigt noga läser ser jag att det är den finska versionen av hem och skola som står som arrangör, men det gör väl inget? Och en halvstadig brandkår ska vi få se också, utlovas det.

Konst i biblioteket

 Jag halkade iväg till biblioteket, hjärnan kräver någonting mera lättläst än långrandiga föredragningslistor för tillfället. Kalle Anka, kanske. Eller på sin höjd Fantomen. De utlagda böckerna med Jules Verne var för svåra. Och stora.

Då jag nu en gång stod där och stirrade tomt på välfyllda hyllor utan att veta vad jag ska låna slog det mig att jag kan gå en sväng i övre våningen för att bese Club con Colors alster i utställningen Lycka, hav och längtan.

En trevlig idé, att ha en kort berättelse som ackompanjemang till tavlorna. Mycket trevlig. Jag försökte ta en bild på en bild som ser ut som de bilder jag tar, men den bilden blev inte så mycket bättre än väntat.

Jag framför min ursäkt till konstnären, felet är mitt.

Hängig

Jag tror jag har haft för många fönster öppna i datorn den senaste tiden, jag har gått och skaffat mig en förkylning.

Men då jag nu en gång har det här fönstret öppet vill jag passa på att påminna er alla att påminna varandra om att gå ut alltid emellanåt. Det är givande.

I dag, för att bara ta ett litet exempel, såg jag en mås.

Och en massa hundskit.

Jag hoppas det börjar snöa. Det skulle se trevligare ut, där ute. Åtminstone tillfälligt.

Prosit.

Fantasier

I boken jag för tillfället läser, Hoppsan jag är död! av Arto Paasilinna, råkar huvudpersonen ut för ett aningen annorlunda problem då han blir förälskad. Han vet vad det heter då ruskiga människor tycker onödigt mycket om lik, nekrofili, men vad heter det då det går andra vägen? Då ett lik förälskar sig i en levande person heter det... Ja vad då?

Det här sysselsatte mina tankar en god stund, tills jag kom fram till att det är helt onödiga fantasier och ingenting att bry sig i. Inte innan man är död, åtminstone.

En annan sorts fantasier som man nog inte heller behöver bry sig i så mycket är vår gode Kavanders drömmar om ett internationellt flygfält. I dag igen har den i övrigt i många fall lysande visionären varit i radio och uttalat sig, till stor glädje för en misstrogen bloggare likt mig.

Det var fint, jag var redan rädd för att det igen en gång skulle bli en dag utan inlägg.

Nu vet jag inte om YLE lägger upp intervjun på sina sidor, de har inte i skrivande stund gjort det, men jag hoppas verkligen att de gör det.

Ett gott skratt förlänger livet, sägs det, och jag har ingen brådska att få veta vad motsatsen till nekrofili är.

Ökande export

På svenska yle punkt fi läser jag glädjande nyheter med negativ rubrik, så som så ofta är fallet numera i dagens medier. Även här, tyvärr.

Jag läser att antalet långtradare och trailers som går via hamnen ökade med totalt 33 procent under januari 2013. Containertrafiken ökade med 17 procent och pappersexporten med förvånande åtta procent. Jag trodde vår pappersexport gått i graven. Dessa siffror är då jämförelsetal med samma tid i fjol.

Fint att exporten ökar.

Glädjande är också, enligt mångas mening, att bilimporten ser ut att ha minskat en del jämfört med i fjol. Nu behöver dessa människor inte längre beklaga sig över den trafiken på våra vägar, åtminstone.

Runebergs dag

Vårt land är fattigt, skall så bli

För den, som guld begär.

En främling far oss stolt förbi:

Men detta landet älska vi,

För oss med moar, fjäll och skär

Ett guldland dock det är.

Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

Hangö sjukstuga

Innan Hangö hade någonting som ens liknade ett sjukhus hade man en sjukstuga, inrymd i arbetsledare Hirveläs gård vid Bangatan. Stugan var inte stor, två rum med tre sängar i vardera gav inte mycket utrymme att leka på för sjuksköterskan Ida Lindroos.

Med de diskussioner det i dagens läge förs gällande SOTE, KASTE och vad allt de nya funderingarna heter kan det vara roande att ta sig en liten tillbakablick på hur det var förr. Tidningen Hangö, den 4 februari 1892 ger följande statistik:


 Hangö sjuksuga. Under år 1891 har i sjukstugan härstädes vårdats 43 personer, 23 kvinnor och 20 män, däraf 3 kvarlågo från föregående år. Endast 5 af hela antalet voro bosatta i Hangö, de öfriga voro från främmande kommuner. Af dessa hafva emellertid 7 blifvit skadade under arbete i Hangö hamn samt 3 insjuknat ombord å staden trafikerande fartyg. Antalet af dem, som Hangö kommun åtminstone moraliskt varit förpliktad att lämna läkarevård utgör sålunda 15.
 Det sammanräknade antalet vårddagar utgör 717, hvaraf omkr. 16½ på varje patient. Af de 43 behandlade ledo 20 af kirurgiska åkommor, 13 af inre sjukdomar, 5 af kvinnosjukdomar och de öfriga 5 af särskilda andra lidanden.
 Hvad resultatet af behandlingen angår, så har sjukstugan endast ett dödsfall att anteckna. Såsom friska hafva utskrifvits 26, såsom förbättrade 18 och såsom obotade 3. Att antalet friska ej är större i förhållande till de förbättrade beror därpå att, patienterna på grund af det inskränkta utrymmet utskrifvits, så snart läkaren ansett dem utan fara kunna fortsättningsvis behandlas i hemmen. Under 1891 hafva 11 operationer blifvit värkstälda. 

Fotografering

Då jag i går var ut och promenerade i det nästan vårlika vädret hade jag min kamera med mig, för en gångs skull.

Det brukar ju gå så att den är hemma då man ser något värt att ta en bild på, medan man däremot inte sert ett dyft värt att föreviga då den är med. Så trodde jag att det var nu med, vinterbilder börjar jag ha i parti och minut, inte bryr jag mig i att ta flere av den sorten den här vintern.

Men se där! Det där kan jag ta en bild på, tänker jag då jag ser smältvatten glittra i solskenet. Sådant kan väl vara vackert, när nu kameran är med och allt.

Men tji fick jag. Den moderna fotografens vedermödor tar aldrig slut. Visst hade jag nu ett nyladdat batteri i kameran, men minneskortet var fullt. Inte är det lätt.


Så den här förmiddagen har jag tillbringat med att radera bilder. Närmare etthundra olika versioner av månen, suddiga bilder i tiotal på någonting jag tror är en ekorre eller kanske en råtta, bilder på folk jag inte känner och bilder helt utan vett och sans som ser ut som om jag varit på en helt annan planet. Och massvis med bilder på ett hav som jag inte kan förstå hur det inte rinner bort då horisonten lutar så förskräckligt. Allt har fått stryka på foten.

Men visst har det funnits trevliga bilder bland allt skräpet. I synnerhet de som är tagna i somras.

Nu vill jag ha sommar.

Tio budord

Det var väldans vad folk blivit religiösa under senare tid, det är amen både till höger och vänster. Det kan förstås hända att jag lägger mera märke till saker med religiös anspelning nu än tidigare, då jag hållit på och kämpat med Jonas Gardells bok om Jesus.

Men för att nu inte helt tappa grepp och koncepter, så att säga, bjuder jag här på tio mera jordnära budord. Hämtade ur VN den 1 februari 1910: