Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär.
En främling far oss stolt förbi:
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)
tisdag 5 februari 2013
måndag 4 februari 2013
Hangö sjukstuga
Innan Hangö hade någonting som ens liknade ett sjukhus hade man en sjukstuga, inrymd i arbetsledare Hirveläs gård vid Bangatan. Stugan var inte stor, två rum med tre sängar i vardera gav inte mycket utrymme att leka på för sjuksköterskan Ida Lindroos.
Med de diskussioner det i dagens läge förs gällande SOTE, KASTE och vad allt de nya funderingarna heter kan det vara roande att ta sig en liten tillbakablick på hur det var förr. Tidningen Hangö, den 4 februari 1892 ger följande statistik:
Hangö sjuksuga. Under år 1891 har i sjukstugan härstädes vårdats 43 personer, 23 kvinnor och 20 män, däraf 3 kvarlågo från föregående år. Endast 5 af hela antalet voro bosatta i Hangö, de öfriga voro från främmande kommuner. Af dessa hafva emellertid 7 blifvit skadade under arbete i Hangö hamn samt 3 insjuknat ombord å staden trafikerande fartyg. Antalet af dem, som Hangö kommun åtminstone moraliskt varit förpliktad att lämna läkarevård utgör sålunda 15.
Det sammanräknade antalet vårddagar utgör 717, hvaraf omkr. 16½ på varje patient. Af de 43 behandlade ledo 20 af kirurgiska åkommor, 13 af inre sjukdomar, 5 af kvinnosjukdomar och de öfriga 5 af särskilda andra lidanden.
Hvad resultatet af behandlingen angår, så har sjukstugan endast ett dödsfall att anteckna. Såsom friska hafva utskrifvits 26, såsom förbättrade 18 och såsom obotade 3. Att antalet friska ej är större i förhållande till de förbättrade beror därpå att, patienterna på grund af det inskränkta utrymmet utskrifvits, så snart läkaren ansett dem utan fara kunna fortsättningsvis behandlas i hemmen. Under 1891 hafva 11 operationer blifvit värkstälda.
Med de diskussioner det i dagens läge förs gällande SOTE, KASTE och vad allt de nya funderingarna heter kan det vara roande att ta sig en liten tillbakablick på hur det var förr. Tidningen Hangö, den 4 februari 1892 ger följande statistik:
Hangö sjuksuga. Under år 1891 har i sjukstugan härstädes vårdats 43 personer, 23 kvinnor och 20 män, däraf 3 kvarlågo från föregående år. Endast 5 af hela antalet voro bosatta i Hangö, de öfriga voro från främmande kommuner. Af dessa hafva emellertid 7 blifvit skadade under arbete i Hangö hamn samt 3 insjuknat ombord å staden trafikerande fartyg. Antalet af dem, som Hangö kommun åtminstone moraliskt varit förpliktad att lämna läkarevård utgör sålunda 15.
Det sammanräknade antalet vårddagar utgör 717, hvaraf omkr. 16½ på varje patient. Af de 43 behandlade ledo 20 af kirurgiska åkommor, 13 af inre sjukdomar, 5 af kvinnosjukdomar och de öfriga 5 af särskilda andra lidanden.
Hvad resultatet af behandlingen angår, så har sjukstugan endast ett dödsfall att anteckna. Såsom friska hafva utskrifvits 26, såsom förbättrade 18 och såsom obotade 3. Att antalet friska ej är större i förhållande till de förbättrade beror därpå att, patienterna på grund af det inskränkta utrymmet utskrifvits, så snart läkaren ansett dem utan fara kunna fortsättningsvis behandlas i hemmen. Under 1891 hafva 11 operationer blifvit värkstälda.
lördag 2 februari 2013
Fotografering
Då jag i går var ut och promenerade i det nästan vårlika vädret hade jag min kamera med mig, för en gångs skull.Det brukar ju gå så att den är hemma då man ser något värt att ta en bild på, medan man däremot inte sert ett dyft värt att föreviga då den är med. Så trodde jag att det var nu med, vinterbilder börjar jag ha i parti och minut, inte bryr jag mig i att ta flere av den sorten den här vintern.
Men se där! Det där kan jag ta en bild på, tänker jag då jag ser smältvatten glittra i solskenet. Sådant kan väl vara vackert, när nu kameran är med och allt.
Men tji fick jag. Den moderna fotografens vedermödor tar aldrig slut. Visst hade jag nu ett nyladdat batteri i kameran, men minneskortet var fullt. Inte är det lätt.
Så den här förmiddagen har jag tillbringat med att radera bilder. Närmare etthundra olika versioner av månen, suddiga bilder i tiotal på någonting jag tror är en ekorre eller kanske en råtta, bilder på folk jag inte känner och bilder helt utan vett och sans som ser ut som om jag varit på en helt annan planet. Och massvis med bilder på ett hav som jag inte kan förstå hur det inte rinner bort då horisonten lutar så förskräckligt. Allt har fått stryka på foten.
Men visst har det funnits trevliga bilder bland allt skräpet. I synnerhet de som är tagna i somras.
Nu vill jag ha sommar.
fredag 1 februari 2013
Tio budord
Det var väldans vad folk blivit religiösa under senare tid, det är amen både till höger och vänster. Det kan förstås hända att jag lägger mera märke till saker med religiös anspelning nu än tidigare, då jag hållit på och kämpat med Jonas Gardells bok om Jesus.
Men för att nu inte helt tappa grepp och koncepter, så att säga, bjuder jag här på tio mera jordnära budord. Hämtade ur VN den 1 februari 1910:
Men för att nu inte helt tappa grepp och koncepter, så att säga, bjuder jag här på tio mera jordnära budord. Hämtade ur VN den 1 februari 1910:
torsdag 31 januari 2013
Arbete i sommar
Arbetslösheten i staden är, igen, riktigt obehagligt hög. Närmare tolv procent såg jag i något papper någonstans. Trots att problemet är både nationellt och globalt är det nog närmiljöns arbetstillfällen vi bryr oss i mest, det är någorlunda nära hemmet vi helst vill arbeta.
Staden gör åtminstone från sin sida sitt bästa för att få dessa siffror att bli lägre. Förutom att man söker efter närvårdare, sjukskötare, läkare och en kanslist vill man ha en fackarbetare. Vad det nu är för titel vet jag inte, är inte alla donare arbetare inom sitt fack?
Sommararbete åt ungdomar under 25 år erbjuder man på centralköket, som parkarbetare, städning, fastighetsskötsel, byggnads- och reparationstjänster, till muséet, övervakning till Märsans hopptorn samt lekledare för simskolorna och biblioteket
Blanketter och mera information går att få på stadens hemsidor.
Stadsstyrelsen har för sin del på ett extra möte i tisdags bestämt sig för att lämna in ett anbud på områden i och kring Koverhar. Främst är det väl hamnen och grundvattenområden man är ute efter, men enligt syrelseordföranden vill man på detta sätt fixa nya arbetsplatser åt de som fick gå då stålverket gick i konkurs.
Även det, om man så vill, ett sysselsättande bidrag till vårt lilla samhälle. Svårt att påstå att det inte skulle finnas en viss grad av nytänkande i vår stad då man hör sådana här motiveringar till miljonköp.
Staden gör åtminstone från sin sida sitt bästa för att få dessa siffror att bli lägre. Förutom att man söker efter närvårdare, sjukskötare, läkare och en kanslist vill man ha en fackarbetare. Vad det nu är för titel vet jag inte, är inte alla donare arbetare inom sitt fack?
Sommararbete åt ungdomar under 25 år erbjuder man på centralköket, som parkarbetare, städning, fastighetsskötsel, byggnads- och reparationstjänster, till muséet, övervakning till Märsans hopptorn samt lekledare för simskolorna och biblioteket
Blanketter och mera information går att få på stadens hemsidor.
Stadsstyrelsen har för sin del på ett extra möte i tisdags bestämt sig för att lämna in ett anbud på områden i och kring Koverhar. Främst är det väl hamnen och grundvattenområden man är ute efter, men enligt syrelseordföranden vill man på detta sätt fixa nya arbetsplatser åt de som fick gå då stålverket gick i konkurs.
Även det, om man så vill, ett sysselsättande bidrag till vårt lilla samhälle. Svårt att påstå att det inte skulle finnas en viss grad av nytänkande i vår stad då man hör sådana här motiveringar till miljonköp.
onsdag 30 januari 2013
Dorthe Suomi-73
Benccu Wikström har en intressant liten berättelse som jag mer än gärna återger.Det hela började, berättar Benccu, då man i går tog kontakt med honom från räddningsverkets sida för att fråga om han eventuellt visste vad det var för vrak som låg på botten vid Smultrongrund. En av de grävmaskiner man använder där för tillfället hade nämligen fått tag i motorn på vraket så att små mängder olja kommit i vattnet.
Benccu drog sig till minnes en gammal trålare som i början på 1960-talet fattat eld och sjunkit där. Eftersom saken intresserade honom, tog han kontakt med Viking Eriksson, som själv varit trålfiskare och vet allt som är värt att veta om finska trålare och lite till. Det framkommer att Eriksson själv arbetat på trålaren, vid haveriet gående under namnet Dorthe Suomi -73, några månader innan den sjönk.
Bilden på Dorthe och uppgifterna gällande trålarens historia härstammar från Viking Erikssons arkiv, bilden på den nu sönderrostade motorn är tagen av Benccu. Den understa bilden, även den från Erikssons arkiv, handlar egentligen om ett annat fartyg men tangerar Dorthes olyckliga öde.
måndag 28 januari 2013
Fabriksuddens hotell
Dagens stora nyhet, sett med Hangöögon, är väl den att man från stadens sida äntligen uttalar sig gällande det planerade hotellet på Fabriksudden.
Inte för att man egentligen säger så mycket som vi inte gissat oss till, men ändå. Stadsstyrelsens ordförande Kavander skyller på Pertti Sundqvist medan kansichefen Halme är ärligare då han gissar att Quattrogroup är utan pengar.
Det tog mig en stund att rota fram det där besväret som Pertti Sundqvist lämnat in, vilket jag var tvungen att göra helt enkelt för att jag faktiskt inte kunde påminna mig exakt vad han klagade på. Det enda jag mindes var någonting diffust om att byggnaderna var placerade fel och att loven inte getts på ett giltigt sätt.
Nå, jag hittade protokollet från miljönämndens möte gällande ärendet. Den som vill friska upp minnet kan ta sig en titt HÄR. Man kan tycka vad man vill om sådant här, jag tror det är bäst att jag låter bli helt och hållet.
Vad däremot gäller Quattrogroups finansieringsproblem luktar jag mig till en svindel av hög klass, men det tycker jag hela projektet luktat sedan begynnelsen. Om hotellbygget på Fabriksudden skulle finansieras med försäljningen av lägenheter på Grandtomten och Drottningberg så borde ju finansieringen vara ok. För de flesta lokalerna var i ett skede redan reserverade, lät man oss förstå.
Men jag känner hur mitt blodtryck stiger på ett oroväckande sätt, så jag glömmer den här skiten för ögonblicket.
Inte för att man egentligen säger så mycket som vi inte gissat oss till, men ändå. Stadsstyrelsens ordförande Kavander skyller på Pertti Sundqvist medan kansichefen Halme är ärligare då han gissar att Quattrogroup är utan pengar.
Det tog mig en stund att rota fram det där besväret som Pertti Sundqvist lämnat in, vilket jag var tvungen att göra helt enkelt för att jag faktiskt inte kunde påminna mig exakt vad han klagade på. Det enda jag mindes var någonting diffust om att byggnaderna var placerade fel och att loven inte getts på ett giltigt sätt.
Nå, jag hittade protokollet från miljönämndens möte gällande ärendet. Den som vill friska upp minnet kan ta sig en titt HÄR. Man kan tycka vad man vill om sådant här, jag tror det är bäst att jag låter bli helt och hållet.
Vad däremot gäller Quattrogroups finansieringsproblem luktar jag mig till en svindel av hög klass, men det tycker jag hela projektet luktat sedan begynnelsen. Om hotellbygget på Fabriksudden skulle finansieras med försäljningen av lägenheter på Grandtomten och Drottningberg så borde ju finansieringen vara ok. För de flesta lokalerna var i ett skede redan reserverade, lät man oss förstå.
Men jag känner hur mitt blodtryck stiger på ett oroväckande sätt, så jag glömmer den här skiten för ögonblicket.
söndag 27 januari 2013
Stövelkastning
Det där med att vi har konstiga tävlingsgrenar här i Finland är väl redan välbekant. En av dessa är den världsberömda stövelkastningen, som jag förresten läste att läkarna i Sverige varnar för, folk blir förlamade.
Stövelkastningen här i Finland däremot har långa anor, men att bakgrunden ligger i jakt hade jag ingen aning om. Här en förklaring, hämtad ur tidningen Hangö den 27 januari 1912:
En sorglig saga om räven på strömmingsfångst.Senaste torsdag voro fiskare vid stranden av Hangöby sysselsatta med att plocka in en riklig fångst av silverglänsande strömming då de observerade att en objuden gäst infunnit sig för att få sin del. Det var Michel Räf som lockad av lukten vågat sig ända fram, men då han kom till vakarna syntes han bliva helt förskräckt. Han gömde sig här och gömde sig där under de vid vakarna utsatta granrisruskorna. Slutligen blev väl ställningen alltför kuslig, så att räven gav strömmingen på båten och drog sig emot land. Där stötte den emellertid på två hundar, visserligen ledda i band. Trots släktskapen fann Michel mötet otrevligt och flängde över till hamnholm, där man nu anställde jakt på den, men då inget tillhygg fanns, gick den till en början fri. En av männen hastade redan hemåt för att hämta bössa, då en annan fann sig, tog stöveln av foten och slängde den efter bytet. Klacken blev Michels bane.
Att räven sedan fick hjälp att krypa ur sin vackra päls behöver väl icke sägas.
Stövelkastningen här i Finland däremot har långa anor, men att bakgrunden ligger i jakt hade jag ingen aning om. Här en förklaring, hämtad ur tidningen Hangö den 27 januari 1912:
En sorglig saga om räven på strömmingsfångst.Senaste torsdag voro fiskare vid stranden av Hangöby sysselsatta med att plocka in en riklig fångst av silverglänsande strömming då de observerade att en objuden gäst infunnit sig för att få sin del. Det var Michel Räf som lockad av lukten vågat sig ända fram, men då han kom till vakarna syntes han bliva helt förskräckt. Han gömde sig här och gömde sig där under de vid vakarna utsatta granrisruskorna. Slutligen blev väl ställningen alltför kuslig, så att räven gav strömmingen på båten och drog sig emot land. Där stötte den emellertid på två hundar, visserligen ledda i band. Trots släktskapen fann Michel mötet otrevligt och flängde över till hamnholm, där man nu anställde jakt på den, men då inget tillhygg fanns, gick den till en början fri. En av männen hastade redan hemåt för att hämta bössa, då en annan fann sig, tog stöveln av foten och slängde den efter bytet. Klacken blev Michels bane.
Att räven sedan fick hjälp att krypa ur sin vackra päls behöver väl icke sägas.
lördag 26 januari 2013
Barnhem
Det har pratats barnhem i grundtrygghetsnämnden. Jortsu Nousiainen har framställt ett förslag att vi borde inrätta ett dylikt i staden, med motiveringen att barnhemmet skulle möjliggöra att barnens sociala nätverk bevaras och att de kan få sin undervisning på hemorten.
Jag tror att han helt säkert har rätt.
Dessutom pekas det på att det hela skulle bli billigare än det nuvarande systemet med att skicka ungarna runt omkring i landet, vilket jag också tror att kan stämma. Åtminstone tror jag inte att det blir väsentligt dyrare.
Om dessa påståenden, som jag alltså tror helt och fullt på, är korrekta uppstår frågan; Varför har de barnhem vi tidigare haft i staden stängts? Är det någon som vet?
Nå, hur som helst ska det tillsättas en arbetsgrupp som utreder frågan. Redan under detta år, sägs det.
Bra. Ju förr dess bättre.
fredag 25 januari 2013
Jaktlycka
Att jägarens lott inte alltid är så lätt, bevisas av följande lilla notis plockad ur tidningen Hangö från den 25 januari 1912. Två "jaktlystna infödingar" skulle sig till att förtjäna en extra slant på skinnet av en Lutra Lutra, med följande utgång:
Också en utterjakt. För några dagar sedan fingo två jaktlystna infödingar i Bromarf tag på ett utterspår. Det blev liv i männen. Spåren följdes ända tills de ledde in i ett stenröse. Nu återstod ju endast att taga ut uttern. Den sköna pälsen hägrade redan som gott byte, men uttern fann sig bäst där den var. Den kröp inte ut varken för lock eller pock. Bröderna gåvo sig hem efter lämpliga don. De dröjde dock för länge borta ty under deras bortavaro kommo två andra jägare på samma spår. De voro bättre försedda. Den ena skramlade häftigt med en medhavd koskälla så att uttern i förskräckelse sprang ut och blev då ett lätt byte för den andra vaktande jägaren.
Sedan bytet bärjats och jägarena avlägsnat sig kommo de två första till och började på nytt arbetet med att driva ut uttern. Även de hade försett sig med koskälla och skramlade, så långt krafterna räckte men utan resultat. Det var dock för märkvärdigt! De fortsatte sitt skramlande och hålla väl på därmed än i dag om inte någon vänlig människa sagt dem att uttrar sällan krypa fram ur tomma stenrösen, om man ock skramlade hela livet.
Sedan bytet bärjats och jägarena avlägsnat sig kommo de två första till och började på nytt arbetet med att driva ut uttern. Även de hade försett sig med koskälla och skramlade, så långt krafterna räckte men utan resultat. Det var dock för märkvärdigt! De fortsatte sitt skramlande och hålla väl på därmed än i dag om inte någon vänlig människa sagt dem att uttrar sällan krypa fram ur tomma stenrösen, om man ock skramlade hela livet.
torsdag 24 januari 2013
Det var som självaste...
Jag undrar om det någonstans, djupt nere i en kusligt välbevakad bunker med enbart fladdrande stearinljus som belysning, finns en ytterst hemlig instruktionsbok för högre tjänstemän. I den kan de invigda innantill lära sig diverse diffusa ramsor som gör att vi vanliga medborgare ser upp till dem som halvgudar.
Ett exempel på en av dessa hemlighetsfulla ramsor kan vi se i dagens Västra Nyland, där vår högste lokala tjänsteman Mäkinen på frågan om hur stadens köp av området kring Koverhar skulle finansieras, "gåtfullt"* svarar:
- Intresset finns och det skulle inte precis göras ur kassan, så att säga.
Herredumilde! Jag ber att få vara den första att buga mig i vördnad. Mäkinen har räddat stadens ekonomi och vår framtid, då han på detta sätt kan trolla fram ett x antal miljoner från ingenstans.
Jag tror att det ligger en lång inlärningsprocess bakom denna förmåga att kunna i sak efter annan syssla med ett sådant hemlighetsmakeri som ständigt pågår i vår stad. Samtidigt som jag förstår att det inom stadsförvaltningen helt enkelt måste hållas vissa saker hemliga, exempelvis ur affärsverksamhets- eller grundtrygghetssynpunkt, har jag nog så svårt att förstå sådant här smusslas.
Har man sagt A säger man B, sades det förr. Numera viskar man bara fram ett litet och försiktig a.
*gåtfull är VN's beskrivning av stadsdirektör Mäkinens svar, inte min. Min åsikt är att våra ledande tjänstemän är långtifrån gåtfulla. Den beskrivning jag skulle ge detta svar klarar inte gränserna för anständighet och stoppas således av censuren.
Ett exempel på en av dessa hemlighetsfulla ramsor kan vi se i dagens Västra Nyland, där vår högste lokala tjänsteman Mäkinen på frågan om hur stadens köp av området kring Koverhar skulle finansieras, "gåtfullt"* svarar:
- Intresset finns och det skulle inte precis göras ur kassan, så att säga.
Herredumilde! Jag ber att få vara den första att buga mig i vördnad. Mäkinen har räddat stadens ekonomi och vår framtid, då han på detta sätt kan trolla fram ett x antal miljoner från ingenstans.
Jag tror att det ligger en lång inlärningsprocess bakom denna förmåga att kunna i sak efter annan syssla med ett sådant hemlighetsmakeri som ständigt pågår i vår stad. Samtidigt som jag förstår att det inom stadsförvaltningen helt enkelt måste hållas vissa saker hemliga, exempelvis ur affärsverksamhets- eller grundtrygghetssynpunkt, har jag nog så svårt att förstå sådant här smusslas.
Har man sagt A säger man B, sades det förr. Numera viskar man bara fram ett litet och försiktig a.
*gåtfull är VN's beskrivning av stadsdirektör Mäkinens svar, inte min. Min åsikt är att våra ledande tjänstemän är långtifrån gåtfulla. Den beskrivning jag skulle ge detta svar klarar inte gränserna för anständighet och stoppas således av censuren.
onsdag 23 januari 2013
Digitalisering
Som väntat lärde jag mig egentligen ingenting, men den närmare trettiotal starka åhörarskaran fick lyssna på barnsånger från förr och en massa annat skoj. Som då den maskinansvarige bibliotekarien Kristiina Merilahti - jag hoppas det var så hon sade att hon hette - hade digitaliserat i förväg.
En lovvärd satsning av vårt bibliotek som jag nog tror att kommer bereda en hel del nöje bland dess kunder i framtiden.
Jag tycker inte om ödlor, ormar eller grodor.
Åtminstone inte så där jäkligt många på en gång.
tisdag 22 januari 2013
Sommarrestauranger
Jag har med ett glädjelöst småflin följt med den smått vansinniga debatten gällande den välkända sommarrestaurangen Knipan i Ekenäs, tänkt på vilken tur vi har att det ens för en gång som omväxling är någon annanstans man har dylika problem. Tills det plötsligt slog mig; Hur är det med vår egen pärla, Casino? Ligger vi alls bättre till?
I höstas gick det, som kanske någon minns, rykten om att de som under de senaste åren drivit platsen nu gett upp, och sagt upp sitt avtal.
Jag har nu fått bekräftat att vår sommarrestaurang Casino för tillfället är utan krögare.
Så, här har jag småskrattat åt Ekenäsborna och så visar det sig att de trots allt ligger bättre till än vi. Där har man åtminstone uppmärksammat problemet och debatten går livlig, medan man här verkar tro att även detta problem löser sig själv.
Hur kan det alltid gå på det här viset?
Att förutsätta att helt nya krögare klarar av att få ett företag fungerande och vinstgivande på den korta tid som återstår innan sommarsäsongen är här är utopistiskt. Risken är stor att vi än en gång får någon tosslare från storstadsregionen som hyresfritt leker krögare under några år.
Synd.
I höstas gick det, som kanske någon minns, rykten om att de som under de senaste åren drivit platsen nu gett upp, och sagt upp sitt avtal.
Jag har nu fått bekräftat att vår sommarrestaurang Casino för tillfället är utan krögare.
Så, här har jag småskrattat åt Ekenäsborna och så visar det sig att de trots allt ligger bättre till än vi. Där har man åtminstone uppmärksammat problemet och debatten går livlig, medan man här verkar tro att även detta problem löser sig själv.
Hur kan det alltid gå på det här viset?
Att förutsätta att helt nya krögare klarar av att få ett företag fungerande och vinstgivande på den korta tid som återstår innan sommarsäsongen är här är utopistiskt. Risken är stor att vi än en gång får någon tosslare från storstadsregionen som hyresfritt leker krögare under några år.
Synd.
måndag 21 januari 2013
Lyxigt lugn
Jag har nu under morgonen suttit och läst den nya turistbroshyren, som bär det vackra undernamnet "Lyxigt lugn". Jag är i år igen imponerad. Ett fantastiskt fint arbete.
Lyxigt lugn kunde gott bytas ut till lyxigt värre, för nog ser det ut som om vi borde börja betala bra mycket högre samfundsskat bara för glädjen att få bo här. Eller alternativt en deltagar- eller inträdesavgift. Så fint har vi det här.
Sanningen är väl helt enkelt än en gång den, att vi som bor här ofta blir blinda för allt det som är bra och vackert. Det gör gott och värmer mitt hjärta att se hur positivt andra människor kan se på vår vackra stad.
Jag vet inte vilka de tekniska problem är, som gör att den nya publikationens digitala version ännu inte finns på stadens hemsidor, men den lär komma någon gång i februari. Fram till dess kan den beställas eller avhämtas från turistbyrån.
Det kan vara värt det, bilderna och texten får åtminstone mig att inte frysa så mycket. Om inte det är möjligt, kan ni besöka stadens turism-sidor. Där finns allt möjligt av intresse. Länken finns under logon nedanför.
Lyxigt lugn kunde gott bytas ut till lyxigt värre, för nog ser det ut som om vi borde börja betala bra mycket högre samfundsskat bara för glädjen att få bo här. Eller alternativt en deltagar- eller inträdesavgift. Så fint har vi det här.
Sanningen är väl helt enkelt än en gång den, att vi som bor här ofta blir blinda för allt det som är bra och vackert. Det gör gott och värmer mitt hjärta att se hur positivt andra människor kan se på vår vackra stad.
Jag vet inte vilka de tekniska problem är, som gör att den nya publikationens digitala version ännu inte finns på stadens hemsidor, men den lär komma någon gång i februari. Fram till dess kan den beställas eller avhämtas från turistbyrån.
Det kan vara värt det, bilderna och texten får åtminstone mig att inte frysa så mycket. Om inte det är möjligt, kan ni besöka stadens turism-sidor. Där finns allt möjligt av intresse. Länken finns under logon nedanför.
söndag 20 januari 2013
Vinterbilder
Den köldknäpp vi nu hade, och tyvärr ser ut att få tillbaka, inspirerade folk att släpa med sig sina fotograferingsverktyg ut i skog och mark för att ta bilder på både träd och hav. På Facebook ser startsidan ut som ett konstgalleri, då alla vänner lägger upp sina fina bilder.
Då jag i går av helt andra orsaker besökte Lappvik kände även jag mig tillräckligt inspirerad för att släpa med mig min kamera i en av rockfickorna. En, upprepar en, bild hann jag ta innan den ropade åt mig att den vill inomhus. Här är för kallt, sa den, mitt batteri fryser ihjäl.
Då jag i går av helt andra orsaker besökte Lappvik kände även jag mig tillräckligt inspirerad för att släpa med mig min kamera i en av rockfickorna. En, upprepar en, bild hann jag ta innan den ropade åt mig att den vill inomhus. Här är för kallt, sa den, mitt batteri fryser ihjäl.
Inte går det att försöka öva upp sig till fotograf med sådan bortskämd utrustning, inte. Men till all lycka har Benccu sådana grejer som tål lite vinterväder. Han skickade mig tre bilder som räddar dagens planerade inlägg:
lördag 19 januari 2013
Vintersjöfart
Vintern 1897 artade sig till att bli en isrik sådan, folk menade att den skulle bli lika hemsk som den som varit fyra år tidigare. Då hade det gått åt närapå lika mycket dynamit som stenkol, om man nu ska överdriva aningen, till att hålla rännorna öppna.
Tidningen Hangö kan den 19 januari 1897 gen en lätt inblick i en vinterresa. Lotsångaren Walvoja hade frusit fast utanför Åbo, och hjälp var tillkallad från Hangö. Bilderna är hämtade från andra håll.
Senaste onsdag erhöll som bekant Murtaja order att afgå till Åbo för att utassistera ”Walvoja”, som blifvit infrusen.
Emedan det på onsdag afton blåste en veritabel snöstorm från sydost, beslöt kapten Rein att begagna sig af inre vägen till Åbo.
Kl. 7 på torsdag morgon afgick därföre Murtaja, men måste vid Tulluden invänta dager. Såsom lots medföljde lotsuppsyningsman Blomqvist.
Kl. 8 fortsattes resan, luften var tjock, men med välkänd skicklighet lotsade Blomqvist fram Murtaja emellan västra Hangöfjärds otaliga klippor och grund, oaktadt Murtaja låg 18 fot akter. Vid Köpmansskär måste dock Murtaja stanna, medan Blomqvist utgick på isen och undersökte ifall farprickarna därstädes stodo på sitt rätta ställe. Sedan detta med lodet konstaterats fortsatte resan.
Västra Hangöfjärden var isbelagd, så när som på några engelska mil närmast Tulludden, med från 4 till 7 tums sammandrifven is.
I Jungfrusund togs lots till Gullkrona, hvilken väg måste begagnas, då i Pargas-port icke finnes tillräckligt vatten för Murtaja. Detta ökade vägens längd med 8 engelska mil. Isen på Gullkrona var cirka 3 à 4 tum tjock.
Ny lots togs återigen vid Gullkrona till Pargas ports lotsplats, där återigen lots ombyttes.
Från Gullkrona till Erstan var så godt som öppet vatten.
Murtaja anlände just i skymningen till Sandholms paret, där endast omkring 20 fot vatten finnes.
Prickarna stodo ännu där på sina platser och med alldeles sakta fart strök Murtaja lyckligt över detta grunda ställe.
Snötjockan hade nu åter börjat, men lyckades man dock leta sig fram till närheten av Koludd, där Walvojas ränna påträffades och sedermera följdes. Kl. 7 på aftonen var äfven Murtaja lyckligen vid Walvojas sida, där den låg vid Beckholmen.
Det beslöts nu att smida medan järnet var varmt och sedan Walvoja fått sina omkring 30 passagerare ombord, fortsatte resan till Lohm.
Ett klart månsken och reflexen från snötäcket på isen gjorde att man utan möda letade sig fram.
Isen från Hafverö till Åbo var från 5 till 10 tum tjock; dock gick Murtaja lungt och säkert fram med ungefär 4 knops fart. Från Koludd till Vandruk var isen från 3 till 5 tum och från Vandruk till Lohm omkring två tum tjock, närmast Lohm öppet vatten. Mellan Vandruk och Lohm märktes något svart på isen och då man kom närmare hördes rop att Murtaja skulle stanna. En Korpobo, som varit in till Åbo marknad, skulle skynda sig öfver från Nagu till Korpo landet innan Murtaja hunnit bryta isen, men kom därunder in på så svag is med öppna fläckar rundt omkring, att han inte kunde leta sig tillbaka igen. Sedan mannen tagits ombord, fortsattes resan och fram kommo båda båtarne välbehållna till Lohm kl. 1 på natten. Bud skickades till lotsarne för att efterhöra, huru det stod till med isförhållandena mellan Lohm och Utö.
Kl. 6,30 fredag morgon genombröts ett cirka en engelsk mil bredt isband mellan Lohm och Fagerholm, hvarefter Walvoja lämnades i öppet vatten och Murtaja återvände inre vägen till Hangö.
Kl. 8 tjocknade det åter till och blef så tjockt att knappast de närmaste landen kunde urskiljas; Murtaja gick dock tryggt i sin gamla ränna med full maskin.
I Jungfrusund hade man redan hunnit förfärdiga en bro öfver rännan, bestående af några utsågade stycken från isen och däröfver kastade bräder. Denna bro blef naturligtvis åter förstörd.
Då Murtaja närmade sig det öppna vattnet vid Tulludden, klarnade det upp just så mycket att Blomqvist hittade fram, hvarefter det återigen blef alldeles tjockt vid Murtajas ankomst till Högholmen kl. 3 på e. m., där man genast begynte intaga stenkol.
En lycka var att man på Murtaja valde den inre vägen till Åbo, emedan man troligen i motsatt fall, om Utö-vägen tagits, icke skulle hafva inkommit till Åbo förrän på lördagen, för tjocka.
I lördags öppnade Murtaja rännan genom packisbandet vid Gustafsvärn, där åtskilliga ansatser måste göras.
Efter det Botnia och Astraea blifvit utassisterade på lördag afton, lade sig Murtaja vid molon för att rengöra sina pannor, så att den sedan kan upptaga kampen mot isen på fullt allvar, då alla tecken nu tyda på, att vi få en svår isvinter.
Tidningen Hangö kan den 19 januari 1897 gen en lätt inblick i en vinterresa. Lotsångaren Walvoja hade frusit fast utanför Åbo, och hjälp var tillkallad från Hangö. Bilderna är hämtade från andra håll.
 |
| Lotsverkets ångare Walvoja |
Emedan det på onsdag afton blåste en veritabel snöstorm från sydost, beslöt kapten Rein att begagna sig af inre vägen till Åbo.
Kl. 7 på torsdag morgon afgick därföre Murtaja, men måste vid Tulluden invänta dager. Såsom lots medföljde lotsuppsyningsman Blomqvist.
Kl. 8 fortsattes resan, luften var tjock, men med välkänd skicklighet lotsade Blomqvist fram Murtaja emellan västra Hangöfjärds otaliga klippor och grund, oaktadt Murtaja låg 18 fot akter. Vid Köpmansskär måste dock Murtaja stanna, medan Blomqvist utgick på isen och undersökte ifall farprickarna därstädes stodo på sitt rätta ställe. Sedan detta med lodet konstaterats fortsatte resan.
 |
| Kapten Rein. |
I Jungfrusund togs lots till Gullkrona, hvilken väg måste begagnas, då i Pargas-port icke finnes tillräckligt vatten för Murtaja. Detta ökade vägens längd med 8 engelska mil. Isen på Gullkrona var cirka 3 à 4 tum tjock.
Ny lots togs återigen vid Gullkrona till Pargas ports lotsplats, där återigen lots ombyttes.
Från Gullkrona till Erstan var så godt som öppet vatten.
Murtaja anlände just i skymningen till Sandholms paret, där endast omkring 20 fot vatten finnes.
Prickarna stodo ännu där på sina platser och med alldeles sakta fart strök Murtaja lyckligt över detta grunda ställe.
Snötjockan hade nu åter börjat, men lyckades man dock leta sig fram till närheten av Koludd, där Walvojas ränna påträffades och sedermera följdes. Kl. 7 på aftonen var äfven Murtaja lyckligen vid Walvojas sida, där den låg vid Beckholmen.
Det beslöts nu att smida medan järnet var varmt och sedan Walvoja fått sina omkring 30 passagerare ombord, fortsatte resan till Lohm.
 |
| Isbrytaren Murtaja |
Kl. 6,30 fredag morgon genombröts ett cirka en engelsk mil bredt isband mellan Lohm och Fagerholm, hvarefter Walvoja lämnades i öppet vatten och Murtaja återvände inre vägen till Hangö.
Kl. 8 tjocknade det åter till och blef så tjockt att knappast de närmaste landen kunde urskiljas; Murtaja gick dock tryggt i sin gamla ränna med full maskin.
 |
| Lotsuppsyningsman Blomqvist |
Då Murtaja närmade sig det öppna vattnet vid Tulludden, klarnade det upp just så mycket att Blomqvist hittade fram, hvarefter det återigen blef alldeles tjockt vid Murtajas ankomst till Högholmen kl. 3 på e. m., där man genast begynte intaga stenkol.
En lycka var att man på Murtaja valde den inre vägen till Åbo, emedan man troligen i motsatt fall, om Utö-vägen tagits, icke skulle hafva inkommit till Åbo förrän på lördagen, för tjocka.
I lördags öppnade Murtaja rännan genom packisbandet vid Gustafsvärn, där åtskilliga ansatser måste göras.
Efter det Botnia och Astraea blifvit utassisterade på lördag afton, lade sig Murtaja vid molon för att rengöra sina pannor, så att den sedan kan upptaga kampen mot isen på fullt allvar, då alla tecken nu tyda på, att vi få en svår isvinter.
fredag 18 januari 2013
Årets fotograf
Jag sitter här och bläddrar förstrött i senaste numret av vår lokaltidning, Hangötidningen, då blicken fastnar på en liten notis längst ned till höger på sidan elva.Benccu Wikström har än en gång blivit vald till årets fotograf i Hangö fotoklubb, läser jag. Sammanlagt hade kring femton fotografer deltagit i de genom året anordnade deltävlingarna och som vinnare stod alltså, då poängen räknades ihop, den även här bekante Benccu.
Bra gjort! Och gratulerar!
torsdag 17 januari 2013
Det nya fullmäktige
I går kväll sammankom för första gången det nya stadsfullmäktige. Det var rätt intressant, egentligen, för hur konstigt det än kan tyckas var det faktiskt första gången jag var på plats och såg det hela ”live”, så att säga.
Visserligen vet jag ju att det mesta av det som bestämdes på det här mötet var diskuterat i förväg, att allting var klappat och klart, men jag kunde ändå inte låta bli att imponeras över med vilken smidighet ärendena behandlades. Det var rent av så jag undrade om det kom något bra på TV som de hade bråttom hem och se på.
Tyvärr vet vi ju alla att många framtida sammanträden kommer att ta betydligt mera med tid i anspråk, men den dagen den sorgen. Visst ska jag gå och lyssna på dem igen. För det är ju gratis underhållning, om inte annat.
De som är intresserade av att se vem som blev vald till vad kan gärna gå in på Hangötidningens hemsidor. Där finns en fullständig och korrekt lista över stadsstyrelse, fullmäktige och nämnder.
Visserligen vet jag ju att det mesta av det som bestämdes på det här mötet var diskuterat i förväg, att allting var klappat och klart, men jag kunde ändå inte låta bli att imponeras över med vilken smidighet ärendena behandlades. Det var rent av så jag undrade om det kom något bra på TV som de hade bråttom hem och se på.
Tyvärr vet vi ju alla att många framtida sammanträden kommer att ta betydligt mera med tid i anspråk, men den dagen den sorgen. Visst ska jag gå och lyssna på dem igen. För det är ju gratis underhållning, om inte annat.
De som är intresserade av att se vem som blev vald till vad kan gärna gå in på Hangötidningens hemsidor. Där finns en fullständig och korrekt lista över stadsstyrelse, fullmäktige och nämnder.
onsdag 16 januari 2013
DigitEra!
De flesta av oss har numera sällan sedda eller hörda LP-skivor, C-kassetter, VHS-filmer, fotografier, diabilder eller negativ m. m. halvantika företeelser liggande i knutarna. För det mesta samlar de bara damm och är i vägen.
De av er som, likt jag, har svårt att slänga saker kan nu ta fasta på bibliotekets erbjudande. Biblioteket erbjuder nämligen sina kunder undervisning och apparater för digitering av gamla medier: bilder, ljud och videofilmer.
Nästa onsdag, den 23 januari, ska alla vi som anser oss ha nytta och glädje av någonting sådant söka oss till bibliotekets galleria. Där får vi klockan 18 mera information om hur vi ska gå till väga för att lära oss denna ädla konst.
Och, fantastiskt nog, det är gratis.
De av er som, likt jag, har svårt att slänga saker kan nu ta fasta på bibliotekets erbjudande. Biblioteket erbjuder nämligen sina kunder undervisning och apparater för digitering av gamla medier: bilder, ljud och videofilmer.
Nästa onsdag, den 23 januari, ska alla vi som anser oss ha nytta och glädje av någonting sådant söka oss till bibliotekets galleria. Där får vi klockan 18 mera information om hur vi ska gå till väga för att lära oss denna ädla konst.
Och, fantastiskt nog, det är gratis.
måndag 14 januari 2013
Den döende svanen
Ingen har väl kunnat missa denna nyhet, men jag tar den i alla fall - då den ju handlar om Tvärminne och trots allt slutar någorlunda gott.
Räddningsverkets ytbärgare knackade tidigare i dag löst en fastfrusen svan i Tvärminne, vet alla medier berätta. Och inte nog med det, svanen fick dessutom åka på en skojig kälke. Och det var inte sen heller allt, nu får den vila inomhus några dagar för att återhämta sig. Och matad blir den.
En bättre lyxsemester, således.
Svanar i all ära, men jag undrar vad detta räddningsuppdrag kostade. Och så undrar jag smått över varför Tvärminneborna lät svanstackaren sitta fast i isen "några dagar" innan man kallade på hjälp.
Men, som sagt, slutet gott allting gott. Och då är mina undringar och funderingar totalt oväsentliga.
Tidningen Västra Nyland, alert som alltid, har ett skojigt videoklipp på räddningen på Youtube:
Räddningsverkets ytbärgare knackade tidigare i dag löst en fastfrusen svan i Tvärminne, vet alla medier berätta. Och inte nog med det, svanen fick dessutom åka på en skojig kälke. Och det var inte sen heller allt, nu får den vila inomhus några dagar för att återhämta sig. Och matad blir den.
En bättre lyxsemester, således.
Svanar i all ära, men jag undrar vad detta räddningsuppdrag kostade. Och så undrar jag smått över varför Tvärminneborna lät svanstackaren sitta fast i isen "några dagar" innan man kallade på hjälp.
Men, som sagt, slutet gott allting gott. Och då är mina undringar och funderingar totalt oväsentliga.
Tidningen Västra Nyland, alert som alltid, har ett skojigt videoklipp på räddningen på Youtube:
söndag 13 januari 2013
Loviksborg
Tidningen Hangö berättar den 13 januari 1912 om byggandet och invigningen av Loviksborg i Tvärminne på följande sätt:
Tvärminne ungdoms- och hembygdsförenings hus, benämnt Loviksborg på grund av dess närhet till den gamla hamnplatsen Loviksund, känd redan på 1200-talet invigdes förliden söndag. Huset är ganska stort och inrymmer förutom en ansenlig samlingssal med scen ytterligare på nedra botten kök och några rum, av vilka ett är avsett till bibliotek. I taket skall framdeles inredas en mindre lokal, som möjligen kan disponeras av vakt, tillfälliga föredragare etc. Huset är ganska prydligt och ritningarna till detsamma ha uppgjorts som övningsuppgift å industriskolan i Helsingfors av förre eleven, byggmästaren A. W. Liljeberg från Pörtö. Byggnaden synes väl till farleden ytterom Tvärminne och utsikten från densamma är storslagen. Huset är uppfört å en för ändamålet mycket lämplig tomt, skänkt av Kalksand tegelfabriken, dit avståndet är omkring 1 km. Byggnadsbestyrelsen har utgjorts av några medlemmar av föreningen, däribland dess ordförande lotsen R. Österlund. Själva byggnadsarbetet har utförts av ett par man från orten under ledning av fiskaren-byggmästaren M. Grabber. Det är att hoppas att föreningen nu, sedan den kommit under eget tak, skall med ökade krafter kunna verka för sitt ändamål.
Tvärminne ungdoms- och hembygdsförenings hus, benämnt Loviksborg på grund av dess närhet till den gamla hamnplatsen Loviksund, känd redan på 1200-talet invigdes förliden söndag. Huset är ganska stort och inrymmer förutom en ansenlig samlingssal med scen ytterligare på nedra botten kök och några rum, av vilka ett är avsett till bibliotek. I taket skall framdeles inredas en mindre lokal, som möjligen kan disponeras av vakt, tillfälliga föredragare etc. Huset är ganska prydligt och ritningarna till detsamma ha uppgjorts som övningsuppgift å industriskolan i Helsingfors av förre eleven, byggmästaren A. W. Liljeberg från Pörtö. Byggnaden synes väl till farleden ytterom Tvärminne och utsikten från densamma är storslagen. Huset är uppfört å en för ändamålet mycket lämplig tomt, skänkt av Kalksand tegelfabriken, dit avståndet är omkring 1 km. Byggnadsbestyrelsen har utgjorts av några medlemmar av föreningen, däribland dess ordförande lotsen R. Österlund. Själva byggnadsarbetet har utförts av ett par man från orten under ledning av fiskaren-byggmästaren M. Grabber. Det är att hoppas att föreningen nu, sedan den kommit under eget tak, skall med ökade krafter kunna verka för sitt ändamål.
lördag 12 januari 2013
Psykopater
Dagens Ilta Sanomat innehåller en listning över de yrkesgrupper till vilka de flesta psykopater verkar söka sig.
Listan toppas av de verkställande direktörerna, tätt följda av lagvrängare och mediearbetare. Bland top tio återfinner vi även journalister, poliser, präster och statliga tjänstemän.
Ingen blir väl så förvånad över det här, tvärtom kan det kanske ses som självklart, men att den enda någorlunda "vanliga" yrkesgrupp som finns med bland tio i topp är kockarna förvånar åtminstone mig.
Visst kan jag medge att jag mer sällan träffat på en normalt funtad kock, men ändå...Att mediearbetare och journalister är aningen speciella vet vi ju. För att inte tala om de olyckliga som väljer att bli präst eller polis. Men kockar?
De grupper var man kan få leta med ljus och lykta efter psykopater ska enligt samma källa vara bokförare, konstnärer och lärare. Alla ganska psykopatiska yrkesgrupper enligt min mening, men tydligen inte.
Jag tillåter mig ta även denna listning med en nypa salt, men bläddrar trots det febrilt genom det stora internätbiblioteket på jakt efter botemedel.
Listan toppas av de verkställande direktörerna, tätt följda av lagvrängare och mediearbetare. Bland top tio återfinner vi även journalister, poliser, präster och statliga tjänstemän.
Ingen blir väl så förvånad över det här, tvärtom kan det kanske ses som självklart, men att den enda någorlunda "vanliga" yrkesgrupp som finns med bland tio i topp är kockarna förvånar åtminstone mig.
Visst kan jag medge att jag mer sällan träffat på en normalt funtad kock, men ändå...Att mediearbetare och journalister är aningen speciella vet vi ju. För att inte tala om de olyckliga som väljer att bli präst eller polis. Men kockar?
De grupper var man kan få leta med ljus och lykta efter psykopater ska enligt samma källa vara bokförare, konstnärer och lärare. Alla ganska psykopatiska yrkesgrupper enligt min mening, men tydligen inte.
Jag tillåter mig ta även denna listning med en nypa salt, men bläddrar trots det febrilt genom det stora internätbiblioteket på jakt efter botemedel.
fredag 11 januari 2013
Halka
Så om jag är ut på en liten promenad med grannens hund och det går så jäkligt tokigt att jag halkar omkull och slår mig halvt fördärvad.
Är det då stadens, husägaren, grannens eller min försäkring som betalar?
För att undvika att råka i ett dylikt bryderi, uppmanar jag er alla att gå försiktigt!
Är det då stadens, husägaren, grannens eller min försäkring som betalar?
För att undvika att råka i ett dylikt bryderi, uppmanar jag er alla att gå försiktigt!
torsdag 10 januari 2013
Inget nytt
"Inget nytt om Koverhar" har man som en rubrik på dagens Hangötidning. Stadsdirektören har inget nytt att komma med, vilket egentligen inte är så förvånande. Åtminstone jag skulle bli förvånad om han verkligen hade något nytt att komma med.
Inte heller verkar någon ha något nytt att komma med vad gäller framskridandet av vårt storslagna hyreshusprojekt på Fabriksudden. Det finner jag verkligen vara förvånande och rent av aningen suspekt.
Oberoende av vem jag frågat har de uppgett att de inte kunnat ge mig ett svar, de gånger jag överhuvudtaget fått ett svar.
All information lär ligga bakom stadsdirektör Mäkinen, sägs det. Hur nu något sådant kan vara möjligt förstår jag inte, inte heller tror jag på en sådan förklaring.
Vart tog det här nya öppna informationskonceptet som det talades om vägen? Har vi inte längre rätt att få veta vad som händer, eller varför det inte händer då det är så?
Var det än en gång ett tomt vallöfte som vi fåtaliga röstare gick på?
Inte heller verkar någon ha något nytt att komma med vad gäller framskridandet av vårt storslagna hyreshusprojekt på Fabriksudden. Det finner jag verkligen vara förvånande och rent av aningen suspekt.
Oberoende av vem jag frågat har de uppgett att de inte kunnat ge mig ett svar, de gånger jag överhuvudtaget fått ett svar.
All information lär ligga bakom stadsdirektör Mäkinen, sägs det. Hur nu något sådant kan vara möjligt förstår jag inte, inte heller tror jag på en sådan förklaring.
Vart tog det här nya öppna informationskonceptet som det talades om vägen? Har vi inte längre rätt att få veta vad som händer, eller varför det inte händer då det är så?
Var det än en gång ett tomt vallöfte som vi fåtaliga röstare gick på?
onsdag 9 januari 2013
Stormhälla
Hangö stad och ägarna av Stora Tallholmen har för avsikt att tillsammans få till stånd en stadsplan för området kring Lilla och Stora Tallholmen. Intentionsavtalet med ägarna till Stora Tallholmen är nu klart och planeringen kan gå vidare.
Det låter som en bra idé, det planerade bygget på Stora Tallholmen. Området skulle må bra av att utvecklas och privatområde har det ju varit i evinnerliga tider, så det kan inte ens störa någon friluftsmänniska.
Det där med att det ska byggas ett paradis på jorden för stormrika människor, för det är främst det det är frågan om, är inte heller en så dålig tanke. Alltid trillar det någon smula från de rikas bord som vi vanliga dödliga kan mumsa i oss.
Däremot har jag aningen svårt att förstå avsikten med det som en av ägarna, Staffan Tallqvist, framkastar på dagens VN då han säger sig skapa någonting i samma anda som friherre Mannerheim hade i tiderna.
Jag tror knappast det är möjligt att i dagens läge få enbart prinsar och andra adliga som kunder till Hangö, så som Mannerheims gäster var. De föredrar nog andra rivieror än vår.
Fast vem vet, kanske det är en annan sorts prinsar och prinsessor som minglar på våra krogar än de som gjort det under senare år.
Det låter som en bra idé, det planerade bygget på Stora Tallholmen. Området skulle må bra av att utvecklas och privatområde har det ju varit i evinnerliga tider, så det kan inte ens störa någon friluftsmänniska.
Det där med att det ska byggas ett paradis på jorden för stormrika människor, för det är främst det det är frågan om, är inte heller en så dålig tanke. Alltid trillar det någon smula från de rikas bord som vi vanliga dödliga kan mumsa i oss.
Däremot har jag aningen svårt att förstå avsikten med det som en av ägarna, Staffan Tallqvist, framkastar på dagens VN då han säger sig skapa någonting i samma anda som friherre Mannerheim hade i tiderna.
Jag tror knappast det är möjligt att i dagens läge få enbart prinsar och andra adliga som kunder till Hangö, så som Mannerheims gäster var. De föredrar nog andra rivieror än vår.
Fast vem vet, kanske det är en annan sorts prinsar och prinsessor som minglar på våra krogar än de som gjort det under senare år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
