Polisstationen

Det är väl redan allom bekant att vi får behålla vår polisstation, åtminstone för tillfället. Och det är ju bra, för det är en väldans lång väg till Ekenäs om man bara behöver ett intyg eller liknande.

Vad jag däremot inte tycker är så bra är det nya systemet med tidsbeställning. Att jag, som även annars har telefonskräck i samband med myndigheter, ska bli tvungen att slösa på min dyrbara - jo, rent ekonomiskt dyrbara - telefontid för att få beställa tid till att gå in på polisstationen känns helt enkelt fel. Alternativt kan jag förstås försöka boka tid via nätet, men den listan med alternativ man har där förstår jag mig inte på. Hur är det om jag vill sköta flere ärenden på samma gång, ska jag då beställa olika tider? Och inte heller går det att fråga någon, utom förstås då via telefon, och då är jag tillbaka vid utgångspunkten.

Nå, riktigt så här allvarligt kanske det nu inte är, ännu och för alla, nog tror jag att man fortfarande kan gå in på stationen och få hjälp om man verkligen behöver. Åtminstone då den är öppen. Polisen lär trots allt fortfarande vara i samhällets tjänst.

Det är helt enkelt frågan om en förbättring av servicen som man här sysslar med. Och effektivering av tjänsterna.

Tid kan man per telefon beställa på vardagar mellan klockan 9 och 15, sedan kan man med gott samvete, om man så har, traska dit på en onsdag någon gång mellan 9 och 12 eller 13 och 15.

Kan vara bra att veta, om man behöver förnya sitt pass för att dra åt helsicke från detta byråkratiska himlarike för tjänstemän.

Nog stör det mig så införbannat att vårt samhälle mer och mer går till att fungera via telefon och internet, det tas för givet att alla människor har tillgång till sådant.

Eero Caselius i biblioteket

De av er som har tillgång till dagens Hangötidning kanske råkade läsa artikeln som ingick under rubriken kultur, den om Eero Caselius utställning i biblioteket.

Det gjorde jag.

Och adderat med det jag läste häromveckan gällande kvinnornas deltagande i våra krig, då han illustrerat Kaija Heikkinens bok "Ensam eller tillsammans?", som jag hade i bakhuvudet så lät det hela intressant. Recensenten i dagens tidning, Kristoffer Nöjd, skrev så lyriskt om både de utställda bilderna och de texter som är skrivna av Marko Niemi som ingår i utställningen, att jag helt enkelt var tvungen att dra på mig bootsen och ta mig en titt på det hela.

Bilderna förstod jag inget av, texterna ännu mindre, men smaken är ju som bekant olika.

Jag fick trots allt en dos frisk luft och kom ut från min självpåtagna isolering en sväng. Så alla inblandade, såväl recensent, författare som bildkonstnär, ska ha ett stort tack.

Busträsket

 Jag har ju någon gång under den senaste tiden så där i förbigående behandlat Busträsket och dess utlopp i havet. I dag snubblade jag i misstag över en liten notis gällande de första omändringarna av träsket till det som numera är Parkdammen. Texten är hämtad ur tidningen Hangö från den 6 mars 1902, bilden är tagen häromdagen, så den är ungefär ganska exakt från 111 år senare.

  - Busträsket. Som bekant beslöto fullmäktige den 10 sistlidne januari att en del af Busträsket skulle ombildas till en damm om cirka 4,200 m2 storlek, hvilken damm skulle begränsas af en cirka 300 meter lång stenmur. Arbetet med ifrågavarande stenmurs uppförande vidtog omedelbart, och blir slutfördt i morgon, Inalles hafva här sysselsatts omkring 40 man per dag, hvilken arbetsstyrka nu blir ledig. För att bereda åtminstone åt någon del af dessa arbetare fortsatt arbete, torde man i dagarna påbörja fördjupandet af det afloppsdike, som från träsket leder ut till hafsstranden.

 En annan intressant grej som framkommer nog så ofta då man läser gamla tidningar, är att det var kommunen som var ansvarig - åtminstone moraliskt sett - för att se till att folk hade arbete. Det blev ett himla liv om det någon gång gick så illa att en större mängd av invånarna gick och slog dank. Alla sociala problem, såsom för stor alkoholförbrukning och cigarettrökning, skylldes då på arbetslöshet. Numera skyller man på att dessa varor är för billiga och lättåtkomliga.

 Kanske borde vår social- och hälsovårdsminister lyssna på vad de gamla skrifterna har att förtälja? Måhända kan hon tillsammans med inrikesministern ordna en studieafton.

Vägunderhållskostnader

På YLE-västnylands sidor har man tagit fram statistik på vad kommunerna i området satsar på vägunderhållet. Rent ekonomiskt, så att säga. Det är rätt intressanta siffror, för den som tycker om att leka med sådana, väl värt att sitta och klicka på olika delar av kartan en stund.

Men vad jag tycker är roligare är att se på själva innehållet i den textmässiga delen av artikeln. Jag höjer på hatten för Öhmans uttalande om att vi har en bra tradition att sköta underhållet här i staden, och småflinar aningen över att han jämför kostnaderna med skolböcker och åldringsvård genom att säga att man inte ska jämföra dem.

Men han säger ju att det är dumt att göra så, vilket kan ses som en förmildrande omständighet.

Artikeln fick mig att rota fram YLE's gamla valkompass, ni vet den där där kandidaterna inför det senaste valet skulle svara på en stor drös mer eller mindre obesvarbara frågor. Jag tänkte nämligen att jag skulle se vad Öhman och vi andra då lovade. Men det ser ut som om han inte lovade någonting alls, jag hittade inte hans svar över huvudtaget, måhända deltog han inte.

Till min stora förvåning såg jag däremot att jag till 80% hållit med om påståendet att "Min kommun borde investera mer i vägunderhåll". Det har jag nog inte något minne av att jag sagt, jag undrar vad jag menat, och med dagens siffror i näven så tror jag förre tekniske chefen gjorde rätt som lät bli att svara.

Valkompassen hoppas jag för övrigt att YLE inte tar bort ännu på flere år, det kan vara roligt att se hur vi alla med tidens förändringar förändrat våra åsikter.

Host, host och rostiga rör

Sådär. Då kan jag sälla mig till den grupp av Finländare som trodde sommaren var här bara för att solen visade sig några dagar. Men har man ett dommt hyvvo så får kråppen lida.

Det ser ut som om mysteriet med den rödfärgade sanden fått sin lösning. Efter diverse dividerande hit och dit har de kloka slagit ihop sina huvuden med ett gnistrande resultat; Den rostfärgade sanden är rost! Nej, skämt åsido, nog ser det ut som om det vore rostig sand, sådant som vi i Finland allmänt har i marken.

Bencco bifogar en karta från någon gång på 1790-talet där man ser ett streck från ett träsk, markerande det utlopp som träsket fordom hade, varifrån det garanterat kommit sådan sand.

På en annan karta jag har ser man att det i tiderna fanns ett liknande avtappningsdike från Busträsket, så där är ytterligare en källa till järnhaltig sand.

1910 skriver signaturen "Charles" i sin spalt "Småprat", vilken han hade i tidningen Hangö-Bladet, angående ett överfullt busträsk - vattnet steg ända upp till idrottsplanen - att "... förut i tiden hölls planen torr tack vare det stora utfallsdiket från träsket till Kolaviken, men numera är diket igenfylldt och vattnet samlas naturligtvis...". Vart vattnet numera tar vägen har jag ingen aning om, med all den nederbörd vi nuförtiden får i det soliga Hangö.

Bencco skickar också en bild på en liknande bäck som finns på östra sidan av ryska gravgården, senare under järnvägsbyggartider har den blivit omgjord till avloppsrör med hjälp av granit. Där ser man tydligt myrmalm på botten av diket.

Men på tal om gammalt ursprung och signaturen Charles inlägg i Hangöbladet - Ska vi som nästa projekt ta och reda ut varifrån det småfåniga namnet "Kolaviken" härstammar? Åtminstone har man inte ätit kola där, inte åtminstone i sådana mängder att det ger namn åt en plats.

Att prata väder

Det vore alldeles umärkt att prata väder i dag, då vi i går och under natten verkligen fått njuta av sådant. Ja, njuta, då jag inte haft behov av att stick näsan utanför dörren.

Väder, tomt, pratades det senaste vecka på det så kallade informations- och diskussionstillfället gällande Parkbergens detaljplan i stadshuset, många av er som inte varit där har frågat vad som hände.

Det hände egentligen ingenting, trots vad som i de etablerade medierna sagts.

Stadsgeodeten Luukkonen läste innantill upp det material vi alla kan läsa på nätet och arkitekt Holopainen läste upp vad de har på nätet. Sedan skröt i tur och ordning Öhman, Sahlstedt och Peltonen med hur bra det ser ut. Sedan frågades det om höjd på sådana byggnader som aldrig kommer att komma (max 12,5 m., prata om luftslott), om en brygga vi aldrig får se och hur vi i fortsättningen ska kunna komma till bergen och traska.

Så frågades det om parkeringsplatserna, men då tog tiden slut för paret Luukkonen-Holopainen.

Gårdagens fråga

Det är så stressigt, så stressigt. Dagarna räcker inte till, då man ingenting får gjort och bara gör ingenting.

Gårdagens post innehöll ett brev med rubriken "Dagens fråga", vilket naturligtvis gör att dagens fråga nu blir gårdagens fråga fastän den ställs som dagens fråga.

Brevskrivaren glömde nämna om det ska användas namn eller signatur, så jag för fram frågan anonymt. För att vara på den säkra sidan.

Personen undrar således vad det är som färgar en del av Bellevuestranden rostbrun vid denna tid på året. Fenomenet lär upprepas år efter år, bild bifogad.

Jag har ingen aning, kanske någon av er vet?

Hangöbo till Japan

Timo Nevalainen har bestämt sig för att göra en aningen annorlunda resa, han ska tillbringa två månader i Japan. Som turist.

Det är inte utan att jag känner en viss avundsjuka. Det är annat det, än att blåsa ned till något av de vanliga turistorterna för en vecka eller två.

Då jag träffade Timo i lördags kunde man nog ana en viss nervositet inför resan, men på det hela taget verkade den unge mannen ha läget under kontroll. Pengar fanns sparade, själva resan och boendet var betalt, språkkurser tagna och en hel drös med utflyktsmål fanns redan inplanerade.

Hur det hela framskrider kan man läsa på Timos blogg "From Hanko to Tokyo (and back)", skriven på engelska så alla förstår med första gången.

Tidigt i morse reste han i väg, eller egentligen startade han redan i går kväll för en övernattning vid flygfältet. Jag väntar med spänning på fortsättningen.

Detaljplanen för Casinoparken

Jag har försökt följa med diskussionerna kring ändringen av detaljplanen kring Casino, som nu förts redan en längre tid, men tyvärr måste jag säga att jag inte riktigt hänger med i svängarna.

Detaljplanen har väl i det närmaste gått igenom alla beröda nämnder för utlåtande, en hel del information går att finna på stadens hemsidor och därtill har saken diskuterats både här och där. Mycket av det planerade både ser bra ut och låter vettigt, åtminstone på planeringsstadiet. Men inte sjutton känner jag mig som om jag vore välinformerad för det.

I kväll hålls det ett informationstillfälle, med möjlighet till diskussion, i stadshusets festsal. Jag ser fram emot det här, förhoppningsvis får jag där svar på alla de frågor jag fortfarande har.

Som ett exempel; Vad är det för "avsevärd utvidgning av den lilla restaurang Park" som det pratas om i pappren, samtidigt som man ritat in ett område för stället som knappt motsvarar det vi har där nu? Vem har begärt något sådant? Och; Vem har man tänkt att ska bygga alla dessa simhallar, bryggor och badhus som ska komma till?

Men på ett personligt plan hoppas jag verkligen att åtminstone det här projektet ros i hamn, området behöver verkligen livas upp. Nu börjar området likna en övergiven slum, med ett ruggigt tomt Casino, förfallna skogsparker och en ruttnande estrad.

Simhus

Den gode Benccu reagerar snabbt som sjutton och gräver i sitt arkiv för att svara på den senaste kommentaren gällande simhusen. Men det är lika bra jag inte svamlar mera, utan låter honom ta över:

"På första bilden som är tagen 1920-1930 kan man se att det som många tror att är grunden till ett simhus inte är något annat än fundamentet till en hoppställning. Bild b, senare på 30-talet kan man se från vänster, nytt hopptorn, omklädningsrum, sköljhus, fundamentet till riven hoppställning o till höger simmhus. Pilderna kan vara aningen otydliga då de är uppförstorade."

Vinterlandskap

Det har ju varit en alldeles underbar dag, ett riktigt vårväder. Dagen blir inte sämre av att man i postlådan hittar följande alster:

Den första bilden är tagen av Göran E:sson Lindberg nere vid damernas simhus, en soluppgång. Den andra bilden är en solnedgång från HUS, tagen av Benccu Wikström.

Njut!

 

Helt omöjligt på hal is

Jonej. Inte går det att hålla semester här inte, inte ens en obetald sådan från ett obetalt arbete. Man skulle tycka att livet är nog så krävande, i synnerhet vad som ankommer levandet av det, förutan att man ska bli tvungen att slåss mot utländska spamsidor. Men si nej.

Nåja, strunt i det.

Quattrogroup leker vidare och bollar på för fullt, berättas det på YLE. Inte har man finansiering till bostadshotellet, men nog ska Drottningberg bebyggas, läser jag. Och det samtidigt med att Fabriksuddens projekt påbörjas, inte sedan det är färdigställt så som det var meningen från början.

Vem skulle ha trott det, är min spontana reaktion, kanske vi får ännu en flaggstång.

Ute på stan, som jag traskade runt i då jag besökte min lokala droghandlare vid torget, är det halt. Och från taken trillar det snö och is. Och trottoarerna är oframkomliga och oplogade på många ställen.

Gällande det där sista med trottoarer har jag fått några ilskna brev, husbolagen borde sköta sig bättre sägs det.

Och jag höll nog med, fram till i dag. För inte sjutton vågar man gå på trottoarerna i alla fall, då det trillar saker från skyn på en hela tiden.

Man borde göra som de gamla gallerna i serien Asterix, fram möd skölden.

Mera om skolor, tar det aldrig slut?

I Lappvik fungerar någonting som inte egentligen ska fungera, om jag förstår radio Vega rätt. Man har slagit ihop den finska och svenska skolan. I ett egentligen rätt bra och ganska intressant inslag pratar man med elever och rektorn för skolan.

Här behöver man inte kontakta lärarförbundets ordförande, från tidigare vet man ju att han är emot sådant här språkbadas.

Jag tycker att det låter som om det fungerade bra, trots att reportern på slutet försöker få det att låta annorlunda. Obehörig, kallas rektor Hannu Larinen, för att han saknar ett papper på att han kan svenska. Trots att jag tycker han pratar bättre svenska än många av redaktörerna på radio Vega.

Och i måndagssnacket, YLE västnyland på radio Vega, pratades det om skolböcker. Ilse Klockars visar än en gång att hon är en smart och fix människa, ett lyft på hatten för att hon inte gick i de gropar redaktören försökte gräva.

Konstigt nog har man inte på denna kanal, som numera sysslar med grävande journalistik, reagerat över att en lärare kan ta betald tjänsteledighet, sedan komma tillbaka på jobb över sommaren och på hösten fortsätta sin tjänsteledighet. Visserligen då obetald. För se, på sommaren ska det inte vara någon vikarie, då klarar läraren sitt arbete.

Här kunde man kontakta lärarförbundets ordförande och fråga vad han tycker.

Radioinslagen går det att lyssna på, om man så vill, på YLE Arenan.

Tegelbruksområdet

I alla städer med ens aningen självrespekt ska det finnas ett område som kallas till "slummen", där fattigt arbetslöst folk bor. Under modernare tid har myndigheterna här i Hangö gjort sitt bästa för att flytta omkring vår "slum", främst av och an mellan höghusområdet på Narviksgatan och det på Långgatan. Om och var vi numera har ett sådant område vet jag inte, kanske är det utrotat.

På den gamla goda tiden var det området kring Tegelbruket som gällde. Här ett belysande exempel, hämtat ur tidningen "Hangö" den 17 februari 1912 som citerar tidningen "Tähti":

 Tegelbruks området.

 I tidningen "Tähti" skriver märket A. L:n bl.a.
 I dess ställning av förstadsområde till Hangö är Tegelbruksområdet icke att lyckönska. Då stadens på dryckenskap begivna sämre befolkningselement söka sig dit för att idka självsvåld, så gestaltar det sig såsom det även visat sig på Tegelbruksområdet synnerligen osäkert att röra sig ute isynnerhet efter mörkrets inbrott samt till ock med lifsfarligt, då ingen som hälst belysning förefinnes vid vägarna. För par år sedan funnos några enstaka lyktor utställda på tegelbrukets initiativ till tafikanternas trevnad men denna vinter har man icke kunnat glädja sig ens över sådana.
 Församlingen har för sin del försökt göra vad den kunnat till ortens bästa genom att upphyra där ett rum, vari hållits söndagsskola och på söndagsaftonen bibelförklaring. För avhjälpandet av förenämnda brister borde emellertid innebyggarena på Tegelbruksområdet sammankomma till något allmänt möte, i vars namn de sedan kunde innesluta sina intressen i vederbörande kommuns och den högre ordningsmaktens hågkomst.
 Då hemmen, det uppväxande släktet och allmänna sedligheten äro i fara, så är envar medborgare skyldig att träda till deras värnande.

*

 För vår del instämma vi i allo med den ärade författaren. Förhållandena på Tegelbruksområdet hava redan länge på ett i ögonen fallande sätt varit i behov av att uppmärksammas. Där enskilda icke förmått någonting kunde måhända ett allmänt möte göra sin röst bättre hörd.

Småbrydd

Jag vet inte.

Hur kan det komma sig att det plötsligt blåst upp en sådan ofantlig storm kring inbesparingarna i våra skolor? Det verkar som om det tagit riktigt fart i folk.

Birgitta Gran, som man definitivt inte kan kalla en aktiv bloggare med sina fem inlägg i året, får helt plötsligt sin text citerad på YLE västnyland. Ordföranden för Finlands Svenska Lärarförbund uppmanar föräldrarna i Hangö att anmäla staden till regionförvaltningsverket för att den inte sköter sina uppgifter. Även det här läser jag på YLE västnyland. Hur har han blivit inblandad, och varför?

Vem och vad är det som ligger bakom stormen den här gången, frågar jag mig? Det är ju inte ens valtider.

Att Gran, som varit med och beslutat om inbesparingarna, skriver att hon blivit lurad av tjänstemännen är väl småkonstigt. Men förvånansvärt ärligt. Om hon som fullmäktige- och stadsstyrelseledamot inte förstår vad hon sysslar med borde hon väl, enligt vanlig politikerstil, åtminstone inte basunera ut det till allmänheten. Och att en Dan Johansson plötsligt skriker om att staden missköter skolorna är minst sagt besynnerligt med tanke på hur bra våra skolor alltid klarat sig i nationella mätningar och jämförelser.

Nu försvarar jag inte inbesparingarna. Det är fel att göra inbesparingar på vår framtid. Alltid. Och vad jag tycker om tjänstemän och deras metoder är välbekant.

Men om en erfaren politiker som Birgitta Gran trodde på en tjänsteman som pratade om en försvinnande "guldkant", då kanske vi inte förtjänar bättre.

Någon guldkant har vi inte sett till på många herrans år. Inte någonstans.

Framstegstankar

Då jag, aningen motvilligt, var ut på min dagliga vandring bestämde jag mig för att ta en titt på det kommande byggnadsprojektet vid Högbergsgatan. Det störde mig nämligen att det i dagens VN pratas om "parkområde".

Jag har alltid trott det är en privat gård, det där. Det tror jag fortfarande, området är inhägnat och har både port och postlåda. Huset som skymtar till höger på bilden är väl det som då eventuellt ska rivas.

Men sedan slog det mig att området är betydligt större än så, åtminstone på kartan, vilket fick mig att traska kvarteret runt och ta bilder ur andra vinklar. Och visst, där finns ett outnyttjat område som, med god vilja, kan kallas parkområde. Bild två är från Nycandergatan och den tredje från gården bakom Gröna Kajen.

Även nybygget på Granitgatan, ovanför magasinen i Östra hamnen, passade jag på att beskåda. Inte för att jag blev klokare, huspaketet är välinpackat.

Det byggs flitigt i vår stad för tillfället, förhoppningsvis ska dessa nybyggen i framtiden bebos av sådant folk som flyttar sina papper till Hangö. Vi behöver både folk och skatteören.

Och utanför polisstationen, som det för närvarande ser ut som om vi får behålla ett tag till, stod hela två polisbilar. Och ett litet flygplan kretsade i skyn.

Så visst är vi en storstad. Åtminstone nästan.

Sportlovsveckan

Sportlovsveckan närmar sig med stormsteg. Det är hög tid för ungarna att laga sig ut i snön, om de inte gjort det tidigare. Och det kan man även i år göra på närmare håll än i Ruka eller Chamonix, på det sättet hinner ju de små till kvällen in framför sin ofta så viktiga dator.

På stadens hemsidor finns en det några exempel på vad man kan ta sig till under veckan.

Med mer eller mindre jämna intervaller brukar någon av våra medier göra ett reportage om vad folk ute i världen vet om Finland. Vilket för det mesta är förståeligt lite. Vi brukar skratta åt amerikaner som pratar om isbjörnar på gatorna och annat dumt.

Men nu läser jag på YLE att vargarna har etablerat sig för gott i Västnyland och Benccu Wikström har på en av sina promenader sett något som liknar en isbjörn.

Kanske kunde man använda vårt vilda liv i marknadsföringen av staden som vinterturistort? Och då menar jag inte det vilda liv som förs efter krogarnas stängningsdags.

Bättre begagnat

Det sparas något fruktansvärt igen.

Bildningsnämnden bestämde på sitt möte i går kväll att 20 procent av materialanslagen till grundskolorna ska bort. I praktiken ska det här, bland mycket annat, innebära att inga nya böcker införskaffas.

På YLE läser jag att det som redan är ifyllt i böckerna de har ska gummas bort. Jag läser också att det inte ska köpas nya suddgummin till skolorna, så det blir väl för ungarna att ta av veckopengen för att klara suddandet.

Det där med att det inte köps några nya böcker, eleverna får använda redan från tidigare begagnade böcker, är väl inget nytt. Det upplevde vi nog då jag gick i skolan också. Ofta var det både roligare och intressantare att bläddra igenom böckerna och se vad tidigare användare klottrat i dem, än att lyssna på en torr lektion.

Aningen frustrerande kunde det förstås vara då det varit någon "pinko" som haft boken tidigare, någon som tyckt om att strecka över stycke efter stycke med en pink eller neongrön märkpenna, betydligt roligare var det däremot då någon med anlag för diktkonst eller teckning klottrat.

Man kunde till och med, om man hade tur, lära sig någonting verkligt intressant.

135 år

Det har i dag gått 135 år sedan fundationsbrevet för Hangö stad utfärdades

Gratulerar.

Det här med när staden egentligen är grundad har väckt frågor genom åren, då det bland annat på stadens sidor går att läsa att det är årtalet 1874 som gäller.

Men det är egentligen ganska enkelt, tsaren Alexander II ville ha en stad på Hangöudd och utfärdade en nådig förordning där han grundade en stad den 2 januari 1874. Eller om man ska räkna med den 10, då han fastsällde den första planritningen för staden. Eller borde man räkna stadens grundande från den första januari 1875, då kommunalförvaltningen i staden tog över ansvaret. Den 12 februari1878 undertecknade han hur som helst äntligen fundationsbrevet. Eller den 4, om man ska tro på civilexpeditionen i kejserliga senaten. Allt enligt vår tideräkning, tror jag.

För om man använder den tideräkning ryssarna skrev sina papper med, så blir alla datum några dagar tidigare. Ungefär.

Och om man riktigt vill, för att bli äldre, så kan man räkna från november 1872, då de första mätningarna för den nya staden gjordes av generalerna Thilen och Mickwitz, arkitekten Boman samt landssekreteraren Angher.

Enkelt.

Trolskt

För tillfället är det så lungt och stilla där ute, att det är svårt att tro man är mitt i Hangö. Det är någonting drömskt över det hela. Onaturligt.

Recitationsafton

Numera är det väl, tyvärr kan kanske sägas, inte så vanligt med recitationsaftnar. Förr i världen, då när folk ännu hade tid och lust med sådant, ordnades det ofta en kväll då någon semikändis reciterade dikter eller berättade sagor och berättelser, allmänheten uppskattade för det mesta den här sortens underhållning.

Men det var naturligtvis innan radio, tv och internet tog över världen.

Rikssvensken Niklas Bergendahl, känd för att ha varit den förste som deklamerade Tennyson's Nyårsklockan på Skansen - många av er vet kanske att den traditionen ännu står sig - besökte 1909 Hangö. Hangö-Bladet annonserar den 11 februari 1909 framträdandet på följande sätt:

 - Recitationsafton. I morgon kl. 7,30 e. m. gifver hr N. Bergendahl, känd från Skansen under namnet "Magnis från Nabben" en diktare- och berättarafton i samskolans festsal. Hr Bergendahl reciterar dikter af flere svenska författare, berättar bygdemålsberättelser samt sjunger af Bondesons visor. Dikterna framsäges i stiltrogna dräkter från Gustaf II Adolfs, Karl XII:s m. fl. tider.
 Att döma af recensioner i svenska blad, som företetts oss är hr B. särdeles lyckad såsom recitator och vissångare och borde därför kunna påräkna talrikt besök för sin recitationsafton i morgon.

Tyvärr verkar den här aftonen ha skitit på sig ordentligt, för recensionen i följande nummer av samma blad är inte nådig. Tidningen Hangö är aningen vänligare och konstaterar att "Deklamationen led väl av många bristfälligheter - delvis otydligt uttal, talrika memoreringsfel och en släpig framsägning - men gjordes med värme och känsla"

Det verkar nästan som om gubben varit berusad.

Fastalgsjippot

Jaa-ha, gott folk. Så kan det gå. Då jag egentligen borde varit på fastlagsjippo i Tegelbruksparken låg jag på soffan och stönade med en huvudvärk jag inte känt maken till på flere år.

Jag hade verkligen sett fram emot att få se den halfrivilliga brandkåren med brandbil, äta en varm korv och safta upp mig en aning, kanske renta av skulptera någonting vackert i snö, men nix.

Det där med skulpterande hade nog ändå inte blivit till något, jag är inte precis händig av mig då det gäller sådant, på sin höjd hade jag kanske åstadkommit en ful gubbe.

Till all lycka har vi som en räddande ängel den oöverträfflige Benccu Wikström som orkade masa sig ut på en utflykt till parken i fråga.

Han kan rapportera att det bland besökarna kunde ses en klar uppdelning i intresseform, de yngre var klart mer intresserade av brandbil och pulkkabacke medan de äldre föredrog den grillade korven. Inte så förvånande kanske, men visst bongar jag även en och annan äldre i lekartagen på bilderna han tagit.

Det ser så roligt ut så nu harmar det ännu mera att jag inte var i form att delta!

Fastlagssöndag

Någon uppmärksam läsare kanske hann se mitt senaste inlägg för dagen, numera raderat, som var ett riktigt rådderi och underhållning i klass med de bästa nyheterna på radio Vega. Att blanda ihop dagar på det sättet jag där gjorde, på nyktert huvud, är inte bra. Gubben börjar bli gammal.

I dag är det lördag. I morgon fastlagssöndag.

I morgon, om vädret tillåter, ska det bli snöskulpturer och varm korv med saft i Tegelbruksparken. Det har föreningen Hem & Skola lovat. Det ordnas nämligen mellan klockan 12 och 14 någonting man kallar "Fastlagnisjippo". Om det inte är tryckfelsnisse som bråkat med dem kan det verkligen bli skoj. Jag har aldrig varit på ett fastlagnisjippo förut.

Då jag riktigt noga läser ser jag att det är den finska versionen av hem och skola som står som arrangör, men det gör väl inget? Och en halvstadig brandkår ska vi få se också, utlovas det.

Konst i biblioteket

 Jag halkade iväg till biblioteket, hjärnan kräver någonting mera lättläst än långrandiga föredragningslistor för tillfället. Kalle Anka, kanske. Eller på sin höjd Fantomen. De utlagda böckerna med Jules Verne var för svåra. Och stora.

Då jag nu en gång stod där och stirrade tomt på välfyllda hyllor utan att veta vad jag ska låna slog det mig att jag kan gå en sväng i övre våningen för att bese Club con Colors alster i utställningen Lycka, hav och längtan.

En trevlig idé, att ha en kort berättelse som ackompanjemang till tavlorna. Mycket trevlig. Jag försökte ta en bild på en bild som ser ut som de bilder jag tar, men den bilden blev inte så mycket bättre än väntat.

Jag framför min ursäkt till konstnären, felet är mitt.

Hängig

Jag tror jag har haft för många fönster öppna i datorn den senaste tiden, jag har gått och skaffat mig en förkylning.

Men då jag nu en gång har det här fönstret öppet vill jag passa på att påminna er alla att påminna varandra om att gå ut alltid emellanåt. Det är givande.

I dag, för att bara ta ett litet exempel, såg jag en mås.

Och en massa hundskit.

Jag hoppas det börjar snöa. Det skulle se trevligare ut, där ute. Åtminstone tillfälligt.

Prosit.