Det nya fullmäktige

I går kväll sammankom för första gången det nya stadsfullmäktige. Det var rätt intressant, egentligen, för hur konstigt det än kan tyckas var det faktiskt första gången jag var på plats och såg det hela ”live”, så att säga.

Visserligen vet jag ju att det mesta av det som bestämdes på det här mötet var diskuterat i förväg, att allting var klappat och klart, men jag kunde ändå inte låta bli att imponeras över med vilken smidighet ärendena behandlades. Det var rent av så jag undrade om det kom något bra på TV som de hade bråttom hem och se på.

Tyvärr vet vi ju alla att många framtida sammanträden kommer att ta betydligt mera med tid i anspråk, men den dagen den sorgen. Visst ska jag gå och lyssna på dem igen. För det är ju gratis underhållning, om inte annat.

De som är intresserade av att se vem som blev vald till vad kan gärna gå in på Hangötidningens hemsidor. Där finns en fullständig och korrekt lista över stadsstyrelse, fullmäktige och nämnder.

DigitEra!

De flesta av oss har numera sällan sedda eller hörda LP-skivor, C-kassetter, VHS-filmer, fotografier, diabilder eller negativ m. m. halvantika företeelser liggande i knutarna. För det mesta samlar de bara damm och är i vägen.

De av er som, likt jag, har svårt att slänga saker kan nu ta fasta på bibliotekets erbjudande. Biblioteket erbjuder nämligen sina kunder undervisning och apparater för digitering av gamla medier: bilder, ljud och videofilmer.

Nästa onsdag, den 23 januari, ska alla vi som anser oss ha nytta och glädje av någonting sådant söka oss till bibliotekets galleria. Där får vi klockan 18 mera information om hur vi ska gå till väga för att lära oss denna ädla konst.

Och, fantastiskt nog, det är gratis.

Den döende svanen

Ingen har väl kunnat missa denna nyhet, men jag tar den i alla fall - då den ju handlar om Tvärminne och trots allt slutar någorlunda gott.

Räddningsverkets ytbärgare knackade tidigare i dag löst en fastfrusen svan i Tvärminne, vet alla medier berätta. Och inte nog med det, svanen fick dessutom åka på en skojig kälke. Och det var inte sen heller allt, nu får den vila inomhus några dagar för att återhämta sig. Och matad blir den.

En bättre lyxsemester, således.

Svanar i all ära, men jag undrar vad detta räddningsuppdrag kostade. Och så undrar jag smått över varför Tvärminneborna lät svanstackaren sitta fast i isen "några dagar" innan man kallade på hjälp.

Men, som sagt, slutet gott allting gott. Och då är mina undringar och funderingar totalt oväsentliga.

Tidningen Västra Nyland, alert som alltid, har ett skojigt videoklipp på räddningen på Youtube:

Loviksborg

Tidningen Hangö berättar den 13 januari 1912 om byggandet och invigningen av Loviksborg i Tvärminne på följande sätt:

 Tvärminne ungdoms- och hembygdsförenings hus, benämnt Loviksborg på grund av dess närhet till den gamla hamnplatsen Loviksund, känd redan på 1200-talet invigdes förliden söndag. Huset är ganska stort och inrymmer förutom en ansenlig samlingssal med scen ytterligare på nedra botten kök och några rum, av vilka ett är avsett till bibliotek. I taket skall framdeles inredas en mindre lokal, som möjligen kan disponeras av vakt, tillfälliga föredragare etc. Huset är ganska prydligt och ritningarna till detsamma ha uppgjorts som övningsuppgift å industriskolan i Helsingfors av förre eleven, byggmästaren A. W. Liljeberg från Pörtö. Byggnaden synes väl till farleden ytterom Tvärminne och utsikten från densamma är storslagen. Huset är uppfört å en för ändamålet mycket lämplig tomt, skänkt av Kalksand tegelfabriken, dit avståndet är omkring 1 km. Byggnadsbestyrelsen har utgjorts av några medlemmar av föreningen, däribland dess ordförande lotsen R. Österlund. Själva byggnadsarbetet har utförts av ett par man från orten under ledning av fiskaren-byggmästaren M. Grabber. Det är att hoppas att föreningen nu, sedan den kommit under eget tak, skall med ökade krafter kunna verka för sitt ändamål.

Psykopater

Dagens Ilta Sanomat innehåller en listning över de yrkesgrupper till vilka de flesta psykopater verkar söka sig.

Listan toppas av de verkställande direktörerna, tätt följda av lagvrängare och mediearbetare. Bland top tio återfinner vi även journalister, poliser, präster och statliga tjänstemän.

Ingen blir väl så förvånad över det här, tvärtom kan det kanske ses som självklart, men att den enda någorlunda "vanliga" yrkesgrupp som finns med bland tio i topp är kockarna förvånar åtminstone mig.

Visst kan jag medge att jag mer sällan träffat på en normalt funtad kock, men ändå...Att mediearbetare och journalister är aningen speciella vet vi ju. För att inte tala om de olyckliga som väljer att bli präst eller polis. Men kockar?

De grupper var man kan få leta med ljus och lykta efter psykopater ska enligt samma källa vara bokförare, konstnärer och lärare. Alla ganska psykopatiska yrkesgrupper enligt min mening, men tydligen inte.

Jag tillåter mig ta även denna listning med en nypa salt, men bläddrar trots det febrilt genom det stora internätbiblioteket på jakt efter botemedel.

Halka

Så om jag är ut på en liten promenad med grannens hund och det går så jäkligt tokigt att jag halkar omkull och slår mig halvt fördärvad.

Är det då stadens, husägaren, grannens eller min försäkring som betalar?

För att undvika att råka i ett dylikt bryderi, uppmanar jag er alla att gå försiktigt!

Inget nytt

"Inget nytt om Koverhar" har man som en rubrik på dagens Hangötidning. Stadsdirektören har inget nytt att komma med, vilket egentligen inte är så förvånande. Åtminstone jag skulle bli förvånad om han verkligen hade något nytt att komma med.

Inte heller verkar någon ha något nytt att komma med vad gäller framskridandet av vårt storslagna hyreshusprojekt på Fabriksudden. Det finner jag verkligen vara förvånande och rent av aningen suspekt.

Oberoende av vem jag frågat har de uppgett att de inte kunnat ge mig ett svar, de gånger jag överhuvudtaget fått ett svar.

All information lär ligga bakom stadsdirektör Mäkinen, sägs det. Hur nu något sådant kan vara möjligt förstår jag inte, inte heller tror jag på en sådan förklaring.

Vart tog det här nya öppna informationskonceptet som det talades om vägen? Har vi inte längre rätt att få veta vad som händer, eller varför det inte händer då det är så?

Var det än en gång ett tomt vallöfte som vi fåtaliga röstare gick på?

Stormhälla

Hangö stad och ägarna av Stora Tallholmen har för avsikt att tillsammans få till stånd en stadsplan för området kring Lilla och Stora Tallholmen. Intentionsavtalet med ägarna till Stora Tallholmen är nu klart och planeringen kan gå vidare.

Det låter som en bra idé, det planerade bygget på Stora Tallholmen. Området skulle må bra av att utvecklas och privatområde har det ju varit i evinnerliga tider, så det kan inte ens störa någon friluftsmänniska.

Det där med att det ska byggas ett paradis på jorden för stormrika människor, för det är främst det det är frågan om, är inte heller en så dålig tanke. Alltid trillar det någon smula från de rikas bord som vi vanliga dödliga kan mumsa i oss.

Däremot har jag aningen svårt att förstå avsikten med det som en av ägarna, Staffan Tallqvist, framkastar på dagens VN då han säger sig skapa någonting i samma anda som friherre Mannerheim hade i tiderna.

Jag tror knappast det är möjligt att i dagens läge få enbart prinsar och andra adliga som kunder till Hangö, så som Mannerheims gäster var. De föredrar nog andra rivieror än vår.

Fast vem vet, kanske det är en annan sorts prinsar och prinsessor som minglar på våra krogar än de som gjort det under senare år.

Emigranthotellet

I går hade vi släkt- och hembygdsforskare den stora glädjen att få lyssna till ett föredrag av Kaj Grundström. Ett stort tack till honom, föredraget var både intressant och väl framfört, som lärde mig mycket nytt om "Lappvik-kungen" Tennberg.

Tankarna började vandra i äldre tider och jag återgick till äldre, roligare, tider. Följande kan kanske vara av intresse för likasinnade. För 110 år sedan, den 8 januari 1903, publicerade tidningen Hangö följande beskrivning över det då nybyggda emigranthotellet:

- Det nya emigranthotell, som Finska Ångfartygsaktiebolaget låtit uppföra å tomten n:o 15 vid Boulevarden härstädes har i dagarna nått sin fullbordan och kunnat af byggmästaren, hr K. S. Lindberg, till bolaget öfverlämnas. Byggnaden består som bekant af tvänne våningar, hvardera innehållande 14 medelstora sofrum samt en större samlingssal. Nedre våningen utgöres af sten äfvensom byggnadens gafvelpartier, hvaremot midtelpartiet i öfre våningen uppförts af trä. Rummens väggar i sistnämda del af byggnaden äro beklädda med kokolitplattor. (vad i hela världen är det?)

Rummen ligga på ömse sidor om en större korridor och den stora samlingssalen är placerad i midten af byggnaden, som sålunda afdelar sofrummen i tvänne komplexer, den ena afsedd för fruntimmer, den andra för manspersoner. Korridorena leda från hvardera sidorna in till den gemensamma samlingssalen. I nedre våningen finnas dessutom 4 mindre rum, där emigranterna får tvätta sig. Öfre våningen, dit man kan komma medels tvänne bekväma, af cement gjorda trappor, är inredd likasom den nedre. Rummen äro hållna i ljusa färger och se hemtrefliga ut. Tillsvidare har man ännu icke möblerat våningarna, men torde det ej dröja länge innan hotellet kommer att upplåtas för emigranternas räkning.

Smalltalk

Konsten att kunna det där med småprat, smalltalk som de mera bildade säger, är en konst för sig. Det lär till och med ordnas kurser i den här svåra konsten, kanske borde jag gå på en.

Småprat är någonting man ska syssla med på kvällens stadsstyrelsemöte. I föredragningslistan finns väl egentligen ingenting som inte redan är bestämt på förhand, men någonting ska de väl hitta på att prata om.

Det enda på listan jag hittar som kan vara värt några ord är saknummer 23, den om ekonomiskt stöd till föreningen Hangö musikdagar.

Hur kulturintresserad jag än är, måste jag ställa mig frågan; Är det verkligen rätt att ge 18 000 euro i år, och 20 000 euro de två följande åren till en så pass marginell kulturfestival som den här? Samtidigt som man gör inpesparingar på de mest obskyra sätt inom alla andra former av kultursatsningar i staden.

Men, ungdomarna i stadsstyrelsen vet väl vad de gör, avtalet är ju gubevars färdigförhandlat.

Sädär på tal om ungdomar så träder den nya lagen gällande id-tvång i kraft i dag. Från och med i dag måste nämligen alla som ser ut att vara under 30 och som vill köpa alkohol eller tobak visa ett personligt identifikationskort i butikerna.

Inte för att det stör någon i stadsstyrelsen, med kanske Larila som undantag, och inte mig heller. De dagarna är nog tyvärr förbi. Men visst är ju det här ännu ett intressant utslag av den smått vansinniga övervakningsmentalitet som råder i vår stat för tillfället.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur damerna i 30-års åldern i sommar kommer att ta det då jag frågar efter papper på Park. Blir de glada för att jag tycker de ser unga ut, eller förbannade för att jag "bara fittas hela tiden"?

Kom ihåg att ha passet med då ni köper tobak och öl i dag, gubbar!

Svårt att förstå

Ja, jag har svårt att förstå, det vet ju alla.

Nu har jag svårt att förstå mig själv. Varför i hela världen ska jag inleda det nya året med järm, då det är just det evinnerliga järmandet som går mig på nerverna?

Och jag har så svårt att förstå varför har man på svenska YLE har så svårt att förstå skillnaden mellan Hangö hamn och de operatörer som fungerar i hamnen. Och varför berättar man att en busslinje är mycket olönsam, då den för staden kostar lika mycket - eller litet - oberoende av passagerarmängder?

Varför vägrar sommaren att infinna sig, trots att vi har plusgrader? Och varför smälter snön nu, då vi ska ha vinter?

Och av vilken anledning frågade rumpnissarna hela tiden vaffö de då?

Inte är det lätt att förstå, men skräp i det.

För jorden fortsätter att snurra på, så som alltid förr.

Gott Nytt År!

Fingrarna fungerar inte, huvudet är för stort för min övergödda kropp, vattnet smakar whisky... Det är nyårsdag.

Tack alla gudar för Benccu, han räddar än en gång nyårsdagen. För att påvisa på ett enkelt sätt berätta åt er som inte var i Hangö hur vädret var citerar jag, som bildtext, mannens egna ord. Och bild, naturligtvis:

"Hade detta år meningen att göra något riktgt extra från vattentornet över ett snötäckt Hangö, nå ja. Skulle ändå gått till vattentornet men såg på regnradaren att sydlig vind o regn. Vilket betyder att objektivet på noll sekund är full av droppar. Men grannskapet räddade mig så att jag kunde ta dessa genom ett öppet fönster utan att få vatten på linsen."

Nyårslycka

Jaha, gott folk. Man har knappt hunnit återhämta sig från julefröjden innan det är dags att fira in det nya året.

Helt kalender- och logikmässigt sett så är det fortfarande lika många dagar mellan jul och nyår som förr, men jag tycker nog att det känns som om de blev färre. Åtminstone tror jag de blir kortare.

En sak som slog mig med häpnad i dag, då jag rusade in och ut i nästan alla stadens butiker, var bristen på intresse för att sälja varor åt oss hårt traditionsbundna skrockfulla gamlingar. Ingenstans ville man sälja det tenn som behövs för att jag ska kunna stöpa mig nyårslyckor.

På många ställen hade man ingen aning om vad jag försökte köpa, på de platser där de förstod vad jag avsåg mig inhandla var tennet slut. Eller hade inte anlänt. Eller så var det i Horbäck man skulle köpa nyårslyckorna, "ta gärna med dig mera så får alla andra med".

Besynnerligt och aningen skrämmande. Håller ännu en god och trevlig tradition på att dö ut?

Men skräp i det.

Ett verkligt gott och lyckosamt nytt år tillönskar jag er alla!

Nya Zeeland

 Resan genom Nya Zeeland har varit en stor upplevelse, även större än jag förväntade mig.  Före avfärden uppskattade jag att resan genom landet skulle ta ungefär två månader med buss, som jag anser vara ett bekvämt och förmånligt transportmedel då man reser ensam.  Orsaken till den förhållandevis långa restiden var att jag reste med den principen, att då det börjar kännas en oro i kroppen fortsätter jag färden.

 Flyget från London till Auckland, via Los Angeles, var lång och tung. Sedan hade jag ännu två inrikesflyg i Nya Zeeland innan jag nådde den sydligaste staden Invercargill. Jag ville nämligen börja min färd från den södra ändan av landet med tanke på att  stigande temperaturer skulle var önskvärt under färdens gång.

 Att åka buss var litet annorlunda än vad vi vant oss vid hemma. Resan innehöll bl. a. kaffe- och lunchraster längs vägen. Chauffören guidade medan han körde, så man fick veta allt som var värt att veta längs vägen, och ganska mycket utöver det i form av olika ”fiskehistorier”, vilket i och för sig var väldigt underhållande. Bussen kunde stanna för fotografering av vackra vyer och mycket annat, som gjorde resandet trevligt.

 Från den södra ön är det de öppna och hjälpsamma människorna som gjorde det starkaste intrycket. Också naturen med sin skönhet och mångsidighet var en  otrolig och unik upplevelse.

 Förödelsen efter jordbävningen 2011 i Christchurch var ju en väldigt sorglig historia, men att återbyggandet  redan var i gång på flera ställen vittnar om optimism och framtidstro.

 Västra och norra kusten, med naturvärden i spetsen, och av städerna Christchurch och Queenstown, är de ställen som gjorde största intrycket på mig.

 Norra ön skiljer sig från den södra i många avseenden. Här finns mera industri, och även handeln har koncentrerat sig hit. Två tredjedelar av landets befolkning är bosatt på den norra ön, vilket lett till att infrastrukturen, som t. ex. vägnätet, är utbyggd i en större utsträckning. Också människorna här är mera urbaniserade och livet är mera hektiskt. De naturvärden som tilltalade mig mest på den norra ön fann jag vid halvön Coromandel och uppe i norr, vid den del som kallas Bay of Islands. Av städerna bör nämnas den otroligt vackra och moderna Wellington samt den inte så vackra men stora Auckland.

 Jag besökte under resan 15 olika städer och byar och alla hade de sin tjusning. I regel var också omgivningen bra skött och städad. Nämnas kan att det i många städer sopades gatorna varje morgon och soplådor fanns på 20 meters mellanrum i centrum, aningen glesare i övrigt.  De tömdes också så ofta att en översvämmande soplåda var en sällsynthet.

 Inkvarteringen skötte jag på ”backpacker” ställen, vilka närmast kan liknas vid våra pensionat. De är rätt så förmånliga och i dem träffar man människor i en mindre formell omgivning. Väldigt ofta blir det också utbytt reserfarenheter, då de flesta av gästerna är folk som reser på egen hand.

 Här är resan i ett nötskal. Det finns massor av saker man sett och upplevat, som inte går att beskriva i ord. De måste bara upplevas.

God Jul och ett gott nytt år!

Jani

Här är vi än!

Jaha, hörni, jorden gick inte under den här gången heller. Det är nästan så jag känner mig besviken. Men någon dag kommer väl undergångsprofeterna att ha rätt, synd bara att ingen av dem kommer att kunna säga "Vad var det jag sade!" dagen efter.

Två dagar kvar till jul, alla vi hedningar ser med stora förväntningar fram emot blotet, då det ska vridas in mat och dryck av alla de slag. Till glädje och gamman för det begynnande magsåret.

Ska bli en skön omväxling till snöskottandet, att kunna säga att man är trött av att ha ätit för mycket.

Morgondagens inlägg kommer att bestå av ett trevligt resebrev från Nya Zeeland, skrivet av den tjänstelediga byggnadsinspektören Jan-Peter Sundberg.

Det ska bli intressant!

Mycket!

Vintersolstånd

Nu har vi då, enligt astronomer och andra soldyrkare, gått över den kritiska punkten. Hädanefter, för ett halvt år framåt, går vi mot ljusare tider.

Vilket kan kännas bra att veta, då vi har de två svåraste månaderna, köldmässigt sett, på året framför oss. Säger vetenskapen.

Alla ekonomiska budgeter, för såväl husbolag, företagare som staden, har med stor sannolikhet gått käpprätt åt helvetet med den mängd snö vi fått så här i slutet på året, men strunt i det. Det är nästa år vi funderar på sådant.

Budgetmässigt.

Men jag vill i alla fall passa på att tacka Hangö stad för att den skött det område jag bor i så pass ypperligt de gjort, trots de inbesparingar och eländiga arbetsförhållanden de blir tvungna att stå ut med.

Dessutom vill jag tacka de som i realiteten sköter det arbete Hangö stad bestämmer att de ska göra; Tack!

Kom ihåg, det är bara sex månader tills det blir mörkare igen.

Javisst, ja. För att påminna oss alla om faran med julfester, skickade regionförvaltningsverket ut följande publikation:

Nya aktiva åtgärder behövs för att bekämpa sexuellt överförbara sjukdomar 

Vintersport

Texten är hämtad ur tidningen "Hangö", den 20 december 1892, bilden är en detaljbild ur en teckning gjord av Gunnar Berndtsson 1895:

- En skridskoklubb har man för afsikt att under innevarande vintersäsong bilda härstädes. För att utröna huru stor anslutning en dylik klubb kunde påräkna bland stadsboarna hade under den förflutna veckan en anteckningslista cirkulerat och hade å densamma tecknat sig cirka 37 á 40 personer.

 För att närmare orda om den blifvande klubbens angelägenheter hade tecknarne sammankallats senaste söndag till ett möte å fröken Fribergs kafé. Mötet som var besökt af cirka 20 personer, utsåg till ordförande magister Ferd. von Wright.

 Sedan samtliga närvarande uttalat önskvärdheten af att en skridskoklubb härstädes skulle bildas, bestämdes medlemsafgiften för fullvuxna personer till 5 mk, skolungdom och barn under 15 år skulle erlägga ända till 3 mk (event. 2 mk 50 p enligt bestyrelsens närmare bestämmande), i den händelse flera medlemmar ur samma familj teckna sig, beviljas rabatt.

 Åt bestyrelsen lämnades i uppdrag att utse lämplig plats för banans placerande äfvensom att hos vederbörande myndighet utvärka tillstånd för banans anläggande. Definitivt beslut om banans placerande skulle sedan med ledning af bestyrelsens utredning fattas vid ett senare allmänt sammanträde.

 Bestyrelsen skulle ombesörja lämpliga och billiga klubbmärken samt omedelbart, sedan klubben numera konstituerats, sätta i gång en bindande medlemsteckning. Vidare lämnades i uppdrag åt bestyrelsen att bestämma beloppet af den afgift per gång, som skall uppbäras af personer, som tillfälligt besöka banan men icke tillhöra klubben.

 Till bestyrelsemedlemmar valdes fruarna A. Borgström och H. von Wright, fröknarna E. Appelgren och A. Böcker samt hrr O. Granholm, Breitholtz, G. Friberg och P. Stünkel.

Glöm inte de små

Julen närmar sig och alla människor blir så trevliga och vänliga bu då värsta stressen börjar vara över. Men vi ska i all vår vänlighet inte glömma de små djuren där ute i naturen. Med vinterkyla och snö kan de ha svårt att hitta mat på egen hand.

Och inte har de några tjocksockor, tänk hur de ska frysa där ute.

Bilderna på talgoxar och blåmesar är tagna av Benccu:

Försiktigt

Det jag hade tänkt skriva i dag snuddar farligt nära möjligheten till åtal för landsförräderi och skulle garanterat på alla sätt fylla kraven på att kunna spärra in mig för uppmaning till samhällsfientlig verksamhet. Hur goda jag än anser mina avsikter vara.

Så jag låter med tanke på familj och bekanta den revolutionsuppmanande texten utgå.

I stället bidrar jag till veckoslutets allmänna glädjeyttringar med följande trevliga och inspirerande meddelande:

Samarbete

Mera "förbättringar" på gång.

Vårt lands styrande verkar i går på luciadagen ha tagit spetsad glögg i stället för en extra pepparkaka. Åtminstone tyder jag det så, för det meddelande som gick ut på YLE i går kväll måste ha varit ett verk av berusade människor. Alternativt elaka despoter med diktatoriska fasoner. Och det vill vi väl inte tro på.

Att kommuner med ett invånarantal på mindre än 20.000 invånare nu ska tvingas samarbeta i alla frågor gällande bashälsovård och sociala tjänster är rena rama tvångsmetoder för att få kommuner att slå sig samman.

Och så vill man naturligtvis stänga alla de överflödiga hälsovårdsstationer och socialkontor vi har runt om i landet. Om ingen kan besöka dessa betyder det helt naturligt att ingen är sjuk eller i behov av socialhjälp. Statistiskt sett.

I praktiken kommer även den här förbättringen att betyda längre resor för åldringar, sjuka och andra redan ekonomiskt hårt pressade medlemmar av vårt samhälle. Vilket, om man nu räknar hastigt, troligtvis i längden betyder tilläggskostnader även för samhället i form av reseersättningar - på kort sikt - och värre sociala problem på lång sikt.

Det är så man man blir rent förbannad. Vem fan har röstat hit det här packet utomjordingar?

12.12.12.12.12.12

Den 12 december 2012. Helst då klockan visar 12 över 12, eller för att göra det riktigt roligt ska man dessutom ta med sekundvisaren i räkningen.

Folk trängs på magistrater och i kyrkor för att få en bröllopsdag gubben inte glömmer, kvinnor gör sitt yttersta för att klämma ur sig sina småttingar så inte framtida födelsedagar ska glömmas. Runt om i världen går en tidvåg av kaos i samma takt tidszonerna ändrar.

Förespråkare för jordens undergång sliter sitt hår, sekterister runt om i världen höjer en sista skål. Datornördar gör sitt yttersta för att hitta botemedel mot de mördande datorvirus som ska slå till medan hackare och programmerare förnöjt gnuggar sina händer.

Uppe i sin himmel sitter världarnas skapare och skakar i förundran och förtvivlan på huvudet över mänsklighetens dårskap. Hur kunde det gå så fel? Det var ju bara meningen att tillverka en bra äggklocka.

En trygg grund att stå på

Grundtrygghetsnämnden gav i höstas social- och familjeservicecentret i uppgift att utreda situationen i Lappvik efter uppsägningarna på FN Steel i somras. Nu har man samlat in material från olika sektorer inom stadens förvaltning och resultatet redovisas för ovan nämda nämnd i en rapport i torsdag.

Det är väl inte ett förvånande resultat man kommit till, då man säger att det ännu inte på något sätt märks utåt.

Barnen fortsätter gå i dagvård, inom mödra- och barnrådgivningen har man inte märkt av något och den mentala rådgivningen har inga ny klienter. Tack och lov.

I en undersökning som påbörjats en månad efter uppsägningarna vore det väl egentligen konstigt om något av det där ökat, verkningarna syns nog först senare. I synnerhet om uppsägningarna förorsakar långtidsarbetslöshet.

Stadens personal inom såväl bildningssektorn som inom social- och hälsovården gör sitt yttersta för att känna igen tecken på illamående hos barn och familjer och stöder och hjälper familjerna vid behov, säger man, och det är väl bra.

Nog för att de borde göra det även alla andra dagar, inte bara då det skett en sådan här ekonomisk katastrof.

Personalen är även öppen för att utveckla nya arbetsmetoder, säger man också, vilket jag alltid tycker låter skrämmande.

Förhoppningsvis har det ingenting att göra med lindringen av språkkraven för vårdpersonalen, som föreslås i en annan punkt på dagordningen.

Skoltrött

Hur sjutton det gått till vet jag inte, men jag när en stark misstanke att jag drabbats av Trypanosomiasis.

Jag sover halva dygnet, halvsover det andra. Fy sjutton, vad obehagligt. Det är ungefär som då jag studerade i yrkesskolan för hundra år sedan. Där hade jag samma symptom.

Under veckoslutet kom FNB med uppgifter som bekräftade det vi alla vetat i många år; Hangö gymnasium är det bästa gymnasiet i landet. Det har redan många undersökningar visat. Gång efter gång.

Av de andra gymnasierna i regionen kommer Karis-Billnäs gymnasium på plats nummer 61 och Ekenäs gymnasium först på placering 94.

Det börjar vara förståeligt att man vill slå samman Hangö gymnsium med Ekenäs. På det sättet stiger den genomsnittliga intelligensnivån hos de studerande i vår grannstad på ett så pass markant sätt att det märks i dylika undersökningar. Kanske Ekenäs gymnasium rent av, med hjälp av en sådan åtgärd, i framtiden kan häva sig mot Karisborna.

Skämt åsido, sådana här undersökningar ska nog tas med en rejäl nypa salt, resultaten är alltid fast i hur man mäter och räknar.

Men visst är det, än en gång, trevligt att se att hangöskolorna klarar sig bra på nationell nivå!

Kulturprat

För första gången på många år tittade jag på sändningen från slottsbalen. Eller åtminstone den del då gästerna kom in och skakade hand med vårt presidentpar.

Aningen skrämmande hur en del spökat ut sig, men smaken är väl som baken. Uppåt vilken anatomiska del många av damernas dräkter var, så som det ska vara enligt utsago från de i mitt sällskap som sett festen tidigare. Trevligt, men besynnerligt, ungefär som den alltid lika excentriska Veltto Virtanen.

På det lokala planet har jag ingen aning om hur folk festade i år, måhända hade man på efterfesterna lika roligt som de stora stjärnorna.

Peter "Stena" Stenström hade åtminstone orsak att fira, årets kulturpristagare som han är. Stenström får priset för att han arbetat för rockkulturen i Hangö i många år och för att han gjort det möjligt för lokala band att spela sin musik inför publik, läser jag på YLE. Och det får väl stå som en motivering, då ärendet av någon anledning varit sekretessbelagt i kulturnämnden.

Gratulerar!

Bilden är för övrigt tagen vid skivreleasen av "Hangon Pubikansas" skiva. Bara ett av de många projekt Stena varit, och är, inblandad i.

Finland 95 år

Jag gratulerar oss.

.

.

För hundra år sedan stred vi, som en enad nation, mot oligarker, landägare och adel. För självstyre, rättvisa och demokrati.

Och rättvisan vann.

Nu tackar vi och tar emot.