Tidningen Hangö, 28 maj 1891:
- Tillbud till eldswåda. I tisdags på f. m. mellan kl. 11-12 obserwerades af förbigående personer, att rök utträngde genom twänne fönster uti gatubyggnaden i gården n:o 7 wid Boulewardsgatan. Innan någon ännu hunnit springa till, syntes perukmakaren Ekbergs hustru kasta sig ut genom ett af fönstrem under ljudeliga rop, att elden war lös. Kort därpå praktiserade sig perukmakaren själf ut samma wäg, sedan han slängt en liten mops i förwäg. Genom det sålunda öppnade fönstret kunde man af den utträngande röken se, att det brann i ett af de inre rummen.
På gården blef det stor willerwalla, då det wisade sig, att den assuransspruta, som stod till buds, icke gaf någon wattenstråle. En kwinna skulle till att hifwa upp ett zinkämbar med watten, men släpte taget, så att ämbaret blef i brunnen och sjönk. Så war man i det närmaste utan ämbar också. Lyckligtwis war hjälpen nära. En tillskyndande herreman sprang till sitt närbelägna hem efter en assuransspruta, som inte läckte. Och nu kunde släckningsarbetet börja.
Ungefär wid det här laget kom en brandkonstapel med andan i halsgropen och frågade,
om det skulle gifwas brandsignaler. Någon stund härpå började det så att tuta i brandtornet och pingla i järnwägsklockan. En stund härpå kom den friwilliga brandkåren till stället och ännu efter en liten stund den allmänna.
Om själfwa släckningen af elden som hade uppstått i perukmakar Ekbergs kök, och gripit omkring sig där i wäggen och tak, är inte mycket att säga. Den bedrefs, sedan man nu hade både watten och manskap att tillgå, lugnt och jämt och någon större fara war synbarligen icke häller för handen. Inom trekwart timme war alt understökadt, wakter utstälda och åskådarhopen skingrad.
Man kan emellertid inte underlåta att fråga sig, huru det kunnat gå, om inte den rådige herremannen så hastigt sprungit till med sin assuransspruta. Ty af alt framgick att det nuwarande brandsignaleringssystemet är alldeles opålitligt. Att det icke om dagen finnes någon wakt i brandtornet, utan att det för hwar gång skall
skickas bud till brandwakten, då eldfara uppstår, det är ju också något i högsta måtto antediluwianskt. Systemet med brandtelegrafen, som blott anger, att elden är lös, men icke hwar eller i hwilken stadsdel, är icke häller synnerligen praktiskt. Därmed förutsättes dessutom, att cheferna hwilka äro de enda, som alarmeras, alltid skola wara hemma t. o. m. om dagen.
I sammanhang härmed kan en berättigad anmärkning göras mot sättet att signalera med järnwägsklockan. Det oafbrutna pinglande, som t. ex. i tisdags lät höra sig, anger icke bestämdt hwar elden är lös. Lämpligare wore, att först gifwa en lång signal, utmärkande att eldfara uppstått, och sedan omedelbart därpå med helt korta ringningar, därwid antalet slag wore fixeradt, ange stadsdelen.
Ett faktum, som väkte en wiss uppmärksamhet, kan ej passera oanmärkt. Wid brandtillfället woro såwäl chefen som wicechefen för den allmänna brandkåren bortresta från orten. Sådant är icke öfwerensstämmande med god ordning, äfwen om wicechefen såsom fallet torde warit, widtalat en ställföreträdare att i händelse af wådeld fullgöra hans plikter.
* * *
Wid den rörande brandtillbudet anstälda förberedande undersökningar framgick att elden uppstått i perukmakaren Ekbergs kök, genom att gnistor från hällen antändt den i en närstående lår befintliga weden. Lösegendomen, af hwilken större delen genom auktion blifwit försåld, war försäkrad till 4,000 mk i bolaget "Skandia". Några mindre skador torde ha wederfarits en del af det återstående möblemanget.
Bland möbel, som lyckligtwis icke skadades, war badhus bolagets stora flygel, hwilken förwarades i ett af de till lokalen hörande rummen.
Inlägg
